Rapport från den 101:a

I början av september befann sig Ledvolten i Kanada, ett härligt land på de flesta sätt och vis, och det slumpade sig så att nationens förnämsta bana avhöll tävlingar under vår vistelse. En given ”avbockning” med andra ord – mot Woodbine!

Banan ligger en liten bit utanför Toronto, faktiskt inom synhåll från stadens stora internationella flygplats. Här har man tävlat sedan 1955 och länge var det Kanadas högkvarter både för trav och galopp. Sedan några år har man dock skeppat iväg travet till Mohawk, någon trekvarts bilresa mot USA, och det är nu bara galopp som gäller på Woodbine. Det finns tre banor: gräs, allvädersunderlaget tapeta (som gått ur modet överallt annars men används flitigt här), och invändigt en dirt track.

Finns det någon nu levande galoppör som inte har denne hingst i sin stamtavla?

Redan vid entrén fladdrar historiens vingslag; det är den store Northern Dancer, kanadensisk galopps stora stolthet, som står staty och välkomnar besökarna. Woodbine är en stor och mäktig anläggning som blev helt ombyggd på 1990-talet och ger ett mycket fräscht och välunderhållet intryck.

En stor del av pengarna kommer, som så ofta i Nordamerika, från kasinoverksamhet, och för den som är mer intresserad av enarmade banditer och rouletthjul finns en hel dedikerad våning för det, väl avskiljd. Vi andra slipper se och höra plingandet och plongande och åker istället uppåt eller neråt.

Uppåt till någon av de stora totohallarna som leder ut på huvudläktaren, med fin utsikt över de svepande banorna, med startande och landande flygplan som fond. Här var det bra med folk en lördageftermiddag och köerna till de olika matställen och Starbucks ringlade långa, precis som till totoluckorna. Väggarna var täckta av tv-skärmar som visar det ytterligare dussin, eller fler, banor som råkar tävla i nordamerika just denna dag, och som man förstås kan spela till.

Det saknas inte precis spelobjekt. Galopp, quarterhorses, trav, pacers.

Minst lika kul är det dock att åka ner en trappa, till markplan. Här har Woodbine byggt något jag aldrig sett förut, en inomhus uppsadlingsvolt!

Innan hästarna går in i sin uppsadlingbox leds de runt ”nakna” för beskådan.

Säkert perfekt under deras iskalla vintrar, men grymt bra även på sommaren att under tak kunna närstudera hästarna som förbereds för start i nästa lopp. Från denna volt leds de sedan ut till den riktiga ledvolten, utomhus, som förstås också är fin. En rolig detalj var att alla startnummer, dvs för alla deltagande hästar, hade sitt särskilda ställe i ledvolten – vid ett visst träd, vid en staty, osv. Därmed visste jockey, tränare, och ägare exakt var de skulle samlas och taktiksnacka.

Här ska alltså nr 1 få sin jockey på ryggen inom kort.

I bottenvåningen finns också Kanadas Hall of Fame, både för trav- och galoppsport. Verkligen snyggt gjorde med mängder av infotexter om alla de två- och fyrbenta individer som satt avtryck genom åren, och en utmärkt introduktion till kapplöpningssporten i landet.

Hall of Fame. Varför har svensk galopp ingen sådan?

På Woodbine rids många av Kanadas finaste lopp, däribland fyra som är Grade 1: EP Taylor, Canadian International, Northern Dancer Turf, och Woodbine Mile. Samtliga dessa är gräslopp och stortränare från främst Storbritannien och Irland skickar alltid över representanter, ofta med gott resultat. Detta är också den enda banan utanför USA som fått arrangera Breeders Cup, 1996, kanske mest minnesvärt för att Cigar fick sin segerrad bruten i sin sista start innan sin (helt misslyckade) avelskarriär.

Två som glänst på Woodbine; Runaway Groom (e. Blushing Groom) och Chief Bearhart (e. Chief’s Crown).

Sammanfattningsvis är Woodbine en bana jag mycket gärna skulle hänga på oftare, med högklassig sport och finfina faciliteter. Om det nu inte bara vore så förtvivlat långt till Kanada.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *