Söndag på Mahalaxmi

En söndagseftermiddag i början av mars kan man slappa i soffan framför Vinterstudion, med snögloppet vinande utanför fönstret. Eller så har man förflyttat sig till varmare breddgrader, närmare bestämt Bombay/Mumbai, och går på galopp.

Royal Western India Turf Club är det ståtliga namnet på klubben som arrangerar tävlingar på Mahalaxmi-banan helt centralt i denna megastad, och det har man gjort ända sedan år 1883. Britterna hade förstås ett finger med i leken, och liksom cricketen har även galoppen lyckats behålla sin popularitet, om än inte på samma maniska nivå.

Det här är en av de banor som anlades så tidigt att den nu ligger på extremt värdefull mark, ett stenkast från Indiska Oceanen och omringad av höghusbebyggelse. Tyvärr verkar det som att den bara leasas av jockeyklubben, som för övrigt sägs ha 5 000 pers anställda.

Av de tre banor jag besökt i Indien är nog Calcuttas den finaste, men denna anses mest högklassig. Exempelvis rids indiska Derbyt här i februari, och då dyker Bollywoods glitterati upp för att mingla och bli fotade.

En vanlig tävlingsdag som denna söndag är glamourfaktorn låg, i alla fall på den halva där ”vanligt folk” håller till. Eller ”vanliga indiska män” ska jag nog skriva, antalet kvinnor och västerlänningar kan räknas på ena handens fingrar. Publiken räknas dock i tusental och är spelsugen, entusiastisk och högljudd när loppen ska avgöras. Som blekhyad får man många nyfikna blickar och äldre mustaschprydda gentlemen vågar sig fram för att konversera och träna sin engelska.

Själva gräsbanan är finfin, 2 000 meter i omkrets, och prispengarna helt ok med tanke på var vi befinner oss. Dagens storlopp, ett lokalt ”grade 2” över 2 400 för äldre, bjuder ca 115 000 kr till vinnaren. I en vanlig handikap är förstapriset ca 18 000 kr. Säsongen löper över vinterhalvåret, sedan kommer monsunregnen och det blir för blött och fuktigt. Då flyttas verksamheten till Pune, 17 mil in i landet. Både totalisator och fasta odds erbjuds och det verkar vara vinnar- och platsspel som är mest poppis.

Hästarna ser, för mina ögon, väldigt välmående och fina ut. Uppfödningen är omfattande, man importerar andra och tredje klassens hingstar och ston från Europa, USA och Australien, mer sällan ung- eller starthästar. En hingst med många startande avkommor denna dag var Varenar (e. Rock of Gibraltar), som för Aga Khan vann Prix de la Foret (Gr1) innan export hit.

Indien är ett billigt land och så även entrén till banan, bara 7 kr. Men för den som vill ta in sin mobiltelefon kostar entrén 42 kr – och vill man dessutom ha möjlighet att prata i mobilen i närheten av spelluckorna är det svindyrt, motsvarande 900 spänn! Förmodligen något slags sätt att stävja spelstötar och riggade lopp?

Inne på banan kostar läsk och kaffe 2-3 kr och man kan få nylagad indisk lunch för mindre än 40 kr.

Indiens galoppsport håller generellt rätt hygglig klass och då och då får man fram en stjärna som kan testa sina vingar i Dubai, standarden är sannolikt rätt jämförbar med Skandinaviens. Någon stjärna såg jag knappast denna söndagseftermiddag, men det räckte fint med 30-gradig värme, en kopp chai i handen och se hyfsad galopp framför Bombays skyline.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *