Alla inlägg av Armstrong

Söndag på Mahalaxmi

En söndagseftermiddag i början av mars kan man slappa i soffan framför Vinterstudion, med snögloppet vinande utanför fönstret. Eller så har man förflyttat sig till varmare breddgrader, närmare bestämt Bombay/Mumbai, och går på galopp.

Royal Western India Turf Club är det ståtliga namnet på klubben som arrangerar tävlingar på Mahalaxmi-banan helt centralt i denna megastad, och det har man gjort ända sedan år 1883. Britterna hade förstås ett finger med i leken, och liksom cricketen har även galoppen lyckats behålla sin popularitet, om än inte på samma maniska nivå.

Det här är en av de banor som anlades så tidigt att den nu ligger på extremt värdefull mark, ett stenkast från Indiska Oceanen och omringad av höghusbebyggelse. Tyvärr verkar det som att den bara leasas av jockeyklubben, som för övrigt sägs ha 5 000 pers anställda.

Av de tre banor jag besökt i Indien är nog Calcuttas den finaste, men denna anses mest högklassig. Exempelvis rids indiska Derbyt här i februari, och då dyker Bollywoods glitterati upp för att mingla och bli fotade.

En vanlig tävlingsdag som denna söndag är glamourfaktorn låg, i alla fall på den halva där ”vanligt folk” håller till. Eller ”vanliga indiska män” ska jag nog skriva, antalet kvinnor och västerlänningar kan räknas på ena handens fingrar. Publiken räknas dock i tusental och är spelsugen, entusiastisk och högljudd när loppen ska avgöras. Som blekhyad får man många nyfikna blickar och äldre mustaschprydda gentlemen vågar sig fram för att konversera och träna sin engelska.

Själva gräsbanan är finfin, 2 000 meter i omkrets, och prispengarna helt ok med tanke på var vi befinner oss. Dagens storlopp, ett lokalt ”grade 2” över 2 400 för äldre, bjuder ca 115 000 kr till vinnaren. I en vanlig handikap är förstapriset ca 18 000 kr. Säsongen löper över vinterhalvåret, sedan kommer monsunregnen och det blir för blött och fuktigt. Då flyttas verksamheten till Pune, 17 mil in i landet. Både totalisator och fasta odds erbjuds och det verkar vara vinnar- och platsspel som är mest poppis.

Hästarna ser, för mina ögon, väldigt välmående och fina ut. Uppfödningen är omfattande, man importerar andra och tredje klassens hingstar och ston från Europa, USA och Australien, mer sällan ung- eller starthästar. En hingst med många startande avkommor denna dag var Varenar (e. Rock of Gibraltar), som för Aga Khan vann Prix de la Foret (Gr1) innan export hit.

Indien är ett billigt land och så även entrén till banan, bara 7 kr. Men för den som vill ta in sin mobiltelefon kostar entrén 42 kr – och vill man dessutom ha möjlighet att prata i mobilen i närheten av spelluckorna är det svindyrt, motsvarande 900 spänn! Förmodligen något slags sätt att stävja spelstötar och riggade lopp?

Inne på banan kostar läsk och kaffe 2-3 kr och man kan få nylagad indisk lunch för mindre än 40 kr.

Indiens galoppsport håller generellt rätt hygglig klass och då och då får man fram en stjärna som kan testa sina vingar i Dubai, standarden är sannolikt rätt jämförbar med Skandinaviens. Någon stjärna såg jag knappast denna söndagseftermiddag, men det räckte fint med 30-gradig värme, en kopp chai i handen och se hyfsad galopp framför Bombays skyline.

Inför världens största spellopp

Det kanske inte är en nyhet för de flesta, men det lopp som det spelas mest pengar på i världen varje år är inte Melbourne Cup eller Grand National, och definitivt inte Kentucky Derby, Arcen eller Breeders Cup Classic.

Nej, den listan toppas år efter år av Arima Kinen, ett japanskt Gr1-lopp som rids i slutet av december, på Nakayama-banan i utkanten av Tokyo. Det här är ”fansens lopp” eftersom 10 av de 16 platserna tillsätts genom omröstning. Vilket ändå brukar innebära att de bästa hästarna får plats, de är ju också mest populära. Kvarvarande sex platser fördelas efter startprissumma. För att bli riktigt folkkär som galopphäst i Japan ska man vinna detta lopp och segerlistan de senaste åren är fylld av legendariska namn, som Deep Impact, Orfevre, Gentildonna.

Loppet går över 2 500 meter gräs och förstapriset är cirka 25 miljoner kronor. Publiksiffran brukar landa på en bra bit över100 000 pers och det är lite som inför Elitloppet, många köar i timmar (och till och med dagar) för att komma in först och få bra platser. Spelet är som sagt enormt – omsättningen i detta enda lopp har senaste åren legat på över 3 miljarder svenska kronor! Melbourne Cup och Grand National lockar förstås också in en hel del deg, men ligger superlångt efter med sina cirka 1,2 miljarder kronor i omsättning.

Faktiskt går Arima Kinen av stapeln nu på söndag, den 23:e december, och som av en händelse (hm, det kanske inte var en ren slump med tanke på mitt Twitterflöde) snubblade jag in i spårlottningen som hölls live i Tokyo på torsdagmorgonen svensk tid. Trots att jag bara kan enstaka ord japanska var det lite kul att kolla in delar av tillställningen som höll på i ett par timmar i en stor fullsatt lokal, med finklädda människor och mängder med folk på scen.

Alla de influgna och lokala toppjockeysarna satt snällt i kostym och bugade när deras namn lästes upp, och vissa hade repeterat in några fraser på japanska. Varje deltagande häst, och dess krets omkring, gavs mycket uppmärksamhet med rörliga bilder och intervjuer på scenen. Faktiskt bröts sändningen då och då för reklaminslag så då är det nog ganska många som tittar. Varför heter loppet förresten Arima Kinen? Jo, Arima var jockeyklubbsordföranden som instiftade loppet 1956, och Kinen betyder så vitt jag förstår minneslopp.

Favorit kommer Christophe Lemaire och Rey De Oro (e. King Kamehameha) att bli. Fyraåringen vann den tidiga höstens stora uppgörelse, Tenno Sho (Gr1), men stod över Japan Cup (Gr1) eftersom Lemaire redan var bokad för stoet Almond Eye (e. Lord Kanaloa) som ju också vann det loppet men inte är med på söndag. Dock blev det lite sura miner hos Christophe när han drog ett halvtaskigt utvändigt startspår.

För den som vill läsa på mer om Arima Kinen rekommenderas verkligen att kika in på Japan Racing, förbundets officiella sida, där finns massor av info och uppsnack även på engelska. Där kommer man också lägga ut loppet kort efter att det avgjorts, och senare även med engelsk referent.

Att döma av videoklipp från tidigare Arima Kinen verkar det vara toppstämning på Nakayama den här dagen och detta är ett lopp man verkligen skulle vilja uppleva på plats någon gång.

Hong Kong del 3: svenskuppfödd vinnare

En storslagen tävlingsdag på en av världens bästa banor är till ända, och ännu en gång kan man konstatera att hemmalaget från Hong Kong är otroligt svåra att rå på. Vilket man verkligen borde lärt sig vid det här laget.

Efter samtliga de fyra internationella loppen idag på Sha Tin spelades Kinas nationalsång, vilket aldrig skett förut. Förstås extremt kul för de inblandade kring segerhästarna, men gissningen är ändå att den arrangerande jockeyklubben mycket hellre sett en bättre spridning geografiskt. Hong Kong ligger sist på storloppssäsongen och det är redan svårt att locka hit de riktigt bra hästarna, trots finfina prispengar och femstjärnigt omhändertagande. Resultat som idag gör det inte lättare, och det var inte precis några noviser som skickat hit representanter: O’Brien, Stoute, Fabre, Godolphin…

Mest imponerade Beauty Generation (e. Road to Rock), som förutspått utan motstånd i Milen. Zac Purton red på säkerhet framme i tätgruppen, och sista biten handlade det om ren defilering. Lite skandinavisk koppling fick vi genom William Buick och japanska Vivlos som vann klungspurten. Hoppas att de tar Beauty Generation till Dubai eller Royal Ascot framöver; den här sexåringen duger var som helst i världen.

Purton vann också långdistansloppet Vasen på Exultant (e. Teofilo) och här var det mer en taktikseger. De europeiska stjärnorna satt lugna i kön alldeles för länge och favoriten Waldgeist kom heller inte loss när han behövde. Den som såg ut att speeda mot segern var japanska Lys Gracieux, men hon kontrades snyggt ut av Exultant.

Resterande två storlopp gick till samme tränare, relativt färske Frankie Lor. Inför årets säsong fick han ta över Sprintens fjolårsvinnare Mr Stunning (e. Exceed and Excel) och det gick lika bra i år, efter en inspirerad ritt av Karis Teetan. Varmt grattis till er som följde mitt speltips således, den här var stenklar! Storfavoriten Hot King Prawn blev ett lätt byte trots att han rätt behändigt nådde ledningen.

I det högst doterade loppet, Cupen med motsvarade 32 milj kr i prissumma, lyckades Glorious Forever (e. Archipenko) hålla ut sin brorsa Time Warp och försvara ledningen, och den höll han och Silvestre de Sousa lätt in i mål. Även här var gästerna blyga, när Christophe Lemaire fick fart på Deirdre gick det fort men räckte bara till silvret. Svenskuppfött? Japp, båda de här helbröderna (Time Warp slutade trea) är faktiskt uppfödda av Kirsten Rausing på Lanwades Stud.

Hur det går i loppen må vara en sak, denna tävlingsdag är oavsett utfall en av de bättre man kan uppleva, även om en elak kallfront dragit in över södra Kina senaste dagarna. Publiksiffran uppskattades officiellt till ca 96 000 och tydligen har jockeyklubben 13 000 pers på lönelistan en sådan här dag. Arrangemanget för hela HKIR-veckan är så genomtänkt, påkostat och imponerande att man baxnar, men det är klart att det går lättare att spendera när spelintäkterna är så ofantliga.

Denna del av Ledvolten säger klart slut från Australien och Hong Kong för denna gång och beger sig nu i riktning Bro Park!

Hong Kong del 2: inför HKIR

HKIR står för Hong Kong International Races, det klart mest intressanta som händer i slätloppsväg denna tid på året och en höjdare att uppleva på plats. Scenen är Sha Tin, halvvägs från Hongkongs citykärna till riktiga Kinas gräns, och i morgon söndag kommer publiksiffran överstiga 100 000 när delar av världseliten gör upp i fyra lopp.

Hästar och folk kommer från Europa, Japan och Australien, men hemmalaget har alltid en fördel och brukar vinna minst två av loppen.

Som allt annat här är uppladdningen noga planerad och regisserad. Varje tidig morgon är det officiell träning, tv-sänd och refererad. Kl 10 hålls intervjuer med nyckelfigurer, och i torsdags morse genomfördes en spårlottning i den magnifika ledvolten.

Nu på lördagsmorgonen arrangerades något ”Breakfast with the stars”-liknande för vanliga familjer och igår kväll var det ståtlig galamiddag för ca 800 gäster, där Frankie Dettori fick pris som 2018 års bäste jockey i världen, baserat på ett poängsystem i de 100 främsta Gr1-loppen.

Vart och ett av de fyra HKIR-loppen har en prissumma på motsvarande 23-32 miljoner kronor. Startlistor och all möjlig annan info kan hittas på tex Racing Post eller Hong Kong Jockey Clubs hemsida där man även kan se loppen.

Här är mina funderingar:

Vasen, 2400 m

För ovanlighets skull årets bästa lopp, trots att hemmahästarna sällan är goda stayers. Gästerna är många och superstarka. Tipset till Andre Fabres Arc-fyra Waldgeist, men varning för Frankel-sonen Mirage Dancer (Juddmonte-Stoute-Moore!) samt japanska toppstoet Lys Gracieux som Moreira tror hårt på. Och då är inte ens årets irländske Derbyvinnare Latrobe nämnd, inte heller kapable knäppgöken Pakistan Star som ånyo får William Buick i sadeln och drog perfekt spår. Det här blir en riktig pärla och flera högkapabla hästar kommer stå i fina odds. Bilden nedan är från i morse, fuxige Waldgeist (till höger) får sin finslipning.

Sprinten, 1200 m

En grålle som heter Hot King Prawn måste man bara gilla…han har nio segrar på tio livsstarter och lär bli storfavorit men är frontrunner och drog dåligt utvändigt spår. Jag spelar emot, på fjolårsvinnaren Mr Stunning som inte kommer låta ”Räkan” vara ifred och står bättre till viktmässigt än vid deras senaste mötet. Utnämnes till dagens bästa lir, kan man få be om fyra gånger?

Milen, 1600 m

Söndagens klart största favorit är Beauty Generation som vann detta ifjol och verkar snäppet bättre i år. Nog väldigt svårslagen trots trist spår, men det fick också de japaner som verkar vara värst emot. I milen har heller inte spåren spelat så stor roll genom åren.

Cupen, 2000 m

Tyvärr ett mellanår för Hong Kong Cup, av okänd anledning, och bara nio kommer till start. Japanske Sungrazer höjde sig direkt fyra pund när han fick Moreira i sadeln och borde kunna vinna, om inte Time Warp får fuska bort loppet i front. Landsmaninnan Deirdre också högaktuell.

Hong Kong del 1: Happy Valley

Ledvolten har förflyttat sig till Hong Kong där vi är mitt i veckan som leder fram till ”World Turf Championships”, de fyra internationella Gr1-lopp som rids på Sha Tin på söndag. Mer om dem senare!

Ikväll var det dags för den traditionsenliga uppladdningen – jockeyturneringen där tolv av världens bästa riders gör upp i fyra lopp.

Alla loppen är handikaper på lottade ritter, så att förutsättningarna ska vara någorlunda jämna. Och det var inga dåliga namn som tagit sig hit, eller vad sägs exempelvis om Ryan Moore, Christophe Lemaire, Javier Castellano, Yutaka Take och Winx ryttare Hugh Bowman? Fyra hemmajockeys deltog också, ledda av Zac Purton som är klar etta här nu när Joao Moreira drog på sitt snöpliga Japanäventyr (fick ingen licens eftersom han inte klarade språktestet).

Vad som gör onsdagkvällen så speciell är inramningen. Citybanan Happy Valley ligger som i en strålkastarupplyst gryta i skyskrapelandskapet, och stämningen är fantastisk. Det är alltid fullsatt, drygt 25 000 besökare, varav många turister och after work-gäng i öltält och restauranger. Det bjuds livemusik och både invigning och prisutdelning är pampiga, minutiöst regisserade historier. Och spelomsättningen är som bekant närmast grotesk i Hong Kong, långt över en miljard kronor per tävlingsdag.

Gräsbanan på Happy Valley är tight och svårriden och det gäller både att ha tur i spårlottningen och vara på hugget direkt när boxarna öppnas. Publiken kommer lätt nära både banan och ledvolten.

Jockeyturneringen har arrangerats i ungefär samma form sedan 1998, det är fina prispengar (ca 650 000 kr till segraren) och jockeyklubben ordnar förstås spel på vem som vinner. Har man lirat blir det kanske lite mer intressant att hänga med i poängställningen – jag har aldrig lyckats uppbåda något större intresse för vare sig kusk- eller jockeyturneringar… Mediaintresset är dock enormt, det kryllar av fotografer och reportrar som vill få den bästa bilden eller citatet.

Hur det gick? Faktiskt bestod prispallen av tre andra jockeys än de som nämnts. Överlägsen vinnare med två segrar blev Silvestre de Sousa, Storbritanniens champion som är på väg hit igen för en kortare period och alltså gjorde fin reklam för sig. Unge irländaren Colin Keane tvåa, lokale jockeyn Vincent Ho trea.

Living Legends

När ägarna till framgångsrike galoppören Fields Of Omagh (e. Rubiton) bestämt sig för att pensionera sin stjärna visste de inte vad de skulle göra med honom. Svaret blev att grunda farmen Living Legends, ett hem där gamla topphästar kan bo efter avslutad karriär. Där de blir väl omhändertagna samtidigt som deras gamla ägare, fans eller andra intresserade kan komma och hälsa på sin favorit, när som helst.

Living Legends har funnits i drygt tio år och ligger en knapp halvtimmes körning från Melbourne, nästan i anslutning till stadens internationella flygplats. Här bor för tillfället 21 hästar – 20 som med fog kan kallas legender, samt en riktigt långsam, men vars ägare var villig att slanta upp en rejält stor donation till farmen…

Alla är naturligt nog valacker; de bra stona och hingstarna hamnar ju på stuteri, och åldermässigt kan det skilja 20 år. Yngst just nu är Hong Kong-stjärnan Designs On Rome (e. Holy Roman Emperor), 9 år ung. Äldst är Paris Lane (e. Persian Heights), 28 bast. Han var Melbourne Cup-tvåa redan 1994. I stora paddocks har varje häst en eller två kompisar, och ett litet hus där de kan söka skydd om vädret blir tråkigt. Många gånger per dag lufsar de fram till staketet för att låta sig mutas med godis av besökarna. Somliga rids ibland.

Just från Hong Kong kommer cirka hälften av legenderna eftersom närapå alla som tävlar där är valacker. I Hong Kong finns ingen plats för gamla hästar, och de flesta är också födda i Australien eller Nya Zeeland.

Mest intresse tilldrar sig inte oväntat Silent Witness (e. El Moxie), som var högst rankad sprinter i världen 2003-2005 och vars 17 raka segrar (han slog Cigars rekord) innebar en klassklättring som engagerade hela Hong Kong. Man menar till och med att Silent Witness var en starkt bidragande faktor till att lyfta regionen ur en recession.

För en som försökt följa Hong Kong-galoppen länge är det rena julafton att få se, klappa på och ge några pellets till gamla stjärnor som Bullish Luck (som bröt Silent Witness segerrad), toppsprintrarna Sacred Kingdom och Lucky Nine, och framför allt gullige lille grållen California Memory (e. Highest Honor) som inledde sin tävlingskarriär som tvååring i Spanien, och vars rykande spurter resulterade i två segrar i Hong Kong Cup (Gr1).

Den mest kända inhemska hästen är 25-årige Might And Power (e. Zabeel) som blev folkkär både för sina framgångar – han vann Caulfield och Melbourne Cup och blev Årets Häst både 1998 och 1999 – samt för sin löpstil. Might And Power tog jämt ledningen och höll den oftast in i mål, klart ovanligt i de tuffa stayerloppen här. Poppis är också sprintern Apache Cat (e. Lion Cavern), bland annat för sin coola look:

Vad det kostar att inkvartera sin gamla topphäst på Living Legends vill man inte säga, bara att ägaren betalar hela summan direkt vid inflyttning – sedan är det bara för hästen att gå och ha det bra, livet ut. Och när dagarna tagit helt slut finns plats på Living Legends kyrkogård med minnesplakett.

I Black Caviar-land

Någon som fortfarande minns Black Caviar, det australiensiska superstoet som gick obesegrad genom karriärens 25 sprinterstarter? I den lilla staden Nagambie, tolv mil norr om Melbourne, har man verkligen inte glömt.

Här i krokarna föddes nämligen Black Caviar, och staden är omringad av farmer och träningscentra, exempelvis Swettenham Stud och basen för Godolphin i Australien. En liten galoppbana, Seymour, finns i närheten, men Melbournes högklassiga trio banor Flemington, Caulfield och Moonee Vallee är ju inte långt borta.

Några riktigt fina vingårdar, som Tahbilk och Mitchelton, kan området också bjuda på. På Mitchelton finns förresten också ett nybyggt lyxhotell med galopprägel – ägaren var delägare i 2010 års Melbourne Cup-vinnare Americain, vars foto pryder en stor vägg.

Mitt i Nagambie, framför sjön, står hon där i all sin prakt. Statyn över Black Caviar i full fart mot en av sina många segrar, med närapå ständige följeslagaren Luke Nolan på ryggen.

Black Caviar (e Bel Esprit u Helsinge e Desert Sun) föddes i augusti 2006 och debuterade sent som tvååring, i april 2009. Fyra år senare var en sagolik karriär slut, som sagt efter 25 raka segrar, över 1000-1400 meter och oftast i Gr1-lopp. Hela tiden var det resliga mörkbruna stoet i träning hos Peter Moody och hon löpte totalt in motsvarande över 50 miljoner kronor.

Vi européer minns kanske främst hennes knappa vinst i Diamond Jubilee Stakes (Gr1) på Royal Ascot, dit hon flugits i sin specialsydda kompressionsdräkt.

I aveln har Black Caviar ännu inte lämnat någon avkomma som ärvt hennes enorma fartresurser, men ännu har hon flera chanser kvar förhoppningsvis. Alldeles oavsett kommer hennes staty i Nagambie stå kvar i många generationer framöver.

Nr 103: party på ett annat Ascot

Ingenstans i världen är det lika mycket fest att gå på galopp som i Australien. På andra platser kan det vara hyperelegant, speltokigt eller fullt fokus på det sportsliga, men vill man uppleva det bästa partyt – samtidigt som det är klassiga lopp, välklädda människor och hög spelomsättning – är det ”down under” man ska bege sig.

Här i Perth på Australiens västkust har man inte varit direkt fantasifull när man namngivit stadens banor – på väg ut mot Ascot passerade vi den lite enklare Belmont Park. Men glöm namnstölderna, tvåmiljonersstaden Perths version av Ascot är en bana som är i toppklass helt på egna meriter.

I lördags höll man den första av flera tävlingsdagar i en Racing Festival med minst ett Gr1-lopp värt en miljon Aus-dollar, cirka 6,5 milj kronor, per tävlingsdag, och anläggningen packades full av glada festsugna Aussies. Det är faktiskt rätt otroligt att se – folk är uppklädda till tänderna och helt inställda på att ha kul. Det finns dussintals barer, fasta matställen, foodtrucks, fik, ett liveband, ja till och med ett ”tyst disco” dvs tokdans med hörlurarna på. Sol och 24 grader skadar ju inte heller.

Publiken är generellt påfallande ung och det är knappt att killgängen är fler än tjejerna. Och trots att det dracks duktigt från lunch och framåt såg man bara någon enstaka med glansig radiostyrd blick, till skillnad från Melbourne Cup som vid mitt besök för några år sedan var ett mindre fylleslag. När man väl betalat inträdet på knappt 200 kr är priserna på mat och dryck ganska låga.

Det finns förstås också finare avdelningar, för medlemmar och VIP, men dit blev jag inte insläppt, i jeans och utan rätt badge…

Banan i sig grundades redan 1848 men håller stilen strålande, det är toppklass på faciliteterna. Ledvolten ligger (förstås) mitt framför den stora huvudläktaren, och den som vill studera hästarna ännu närmre kan göra det både i uppsadlingsboxar och i en ”för-ledvolt”. Storbildsskärmar fanns det många utställda.

På dessa samt inne i totohallarna visas även de femtioelva viktigaste loppen från övriga Australien, live var fjärde-femte minut. Förresten, den som tycker det snackas för mycket på svenska banor borde kanske inte åka hit – ljudvolymen på hela banan är exceptionellt hög; musik, loppreferat, förhands- och eftersnack och intervjuer dånar konstant.

Banprogrammet kallas ”racebook” och en liten bok är precis vad det är, 210 sidor tjock! Full med info om just denna tävlingsdag, statistik, fakta, listor till simulcastbanorna, och så lite reklam förstås.

Ascots överlägsne jockey heter William Pike och han, liksom ledande tränarparet Grant och Alana Williams hade en pangdag genom två fantastiskt fina ston, som bägge infriade som storfavoriter i de två största loppen. Först vann treåriga Arcadia Queen (e. Pierro) Västra Australiens Guineas (Gr2) med 1,95 miljoner kr i förstapris.

Trekvart senare satt Pike på sexåriga segermaskinen Galaxy Star (e. Redoute’s Choice) som perfekt framlotsad lätt speedade hem Railway Stakes (Gr1), med 3,8 milj kr till vinnaren! Engelska milen avverkade hon på under 1.35 och detta är verkligen en stjärna, om än inte i Winxklass. Till det här loppet hade flera stortränare från Sydney och Melbourne skeppat hästar (och toppjockeys som Craig Williams och Ben Allen), men förgäves.

Sammantaget gick man från Ascot med en känsla av att de lyckats med något alla banor drömmer om; att skapa det roligaste evenemanget i stan, dit alla vill. Om det sen är för att lira, se bra galopp eller festa med kompisarna kan väl kvitta. Och när tävlingarna är slut har kvällen bara börjat.