Idag offentliggjordes vikterna till årets Grand National. Inte det viktiga på Strömsholm, utan till det också ganska spännande som rids på Aintree utanför Liverpool. Självfallet har det skrivits många böcker om Grand National och några som jag särskilt vill rekommendera kommer jag nämna i den här texten.

Jag har alltid älskat Grand National, och även och det nuförtiden inte är lika krävande som förr så har man ändå lyckats få bättre och bättre hästar att starta i Grand National vilket gör att man måste säga att årets fält är klart bättre än det brukade vara förr i tiden. Jag har förstås alltid haft mina ”bets” på GN och jag vet inte hur mycket jag förlorat genom åren genom att backa Tony McCoy som visserligen segrade 2010 med Don’t Push It. Då hade jag förstås för andra året i rad spelat Black Apalachi som jag ”visste” skulle segra från ledningen och ”nästan” gjorde det. Faktiskt har jag bara lirat in segraren en enda gång, och inte ens den gången räknas. Betfair var nytt och galningar lade alla chanslösa hästar till nästan vilka priser som helst. Jag lirade 10 pund på alla som stod över 250 ggr och fick om jag inte minns fel nästan 400 ggr på Mon Mome. En bra summa förstås. Det gör att jag som alla spelare kan säga att jag ”gått jämnt upp” på Grand National”.

Steeplechasing – A Celebration of 250 years, av Anne Holland.

En nätt liten bok som man behöver förstoringsglas för att läsa. Den handlar egentligen om hur hindersporten utvecklats genom åren, och en viktig del är förstås Grand National. Den här boken låter många utövare komma till tals och bilderna är verkligen av det härligare slaget. Boken är en lysande introduktion till hindersportens historia och jag rekommenderar den varmt.

Modern Nationals – The Aintree Spectacular, av Stewart Peters.

Boken startar 1970 med Gay Trip och slutar 2001 med Red Marauder så titeln på boken har inte åldrats väl vilket förstås var en självklarhet redan från början. Det som fascinerar är de detaljerade beskrivningarna av kapplöpningarna. Det är inte som att man är där, men nästan.

My Colourful Life – from Red to Amber, av Ginger McCain

Det här är Ginger McCains memoarer och som tränare av den största av dom största – Red Rum – är det en mycket intressant historia. Det är en tjock bok och McCain har många berättelser att berätta. Som alltid med tränarbiografier finns det en del segrar som uteblivit pga jockeys. Dock knappast kvinnliga sådana för McCain menar att det inte finns kvinnliga jockeys, bara kvinnor som sitter på en hästrygg. Ungdomar, känn er varnade för McCain är en riktig gubbe! Red Rum segrade alltså 1973,1974 och 1977! Det här är en ofta förekommande fråga på engelska horse racing quiz kvällar! (Eller så var det iallafall))