Med julstöket avklarat och fortsatt härligt långt kvar till årets första arbetsdag (jobbar alltså inte i stall) var det dags att se sig lite om i världen igen. Och kanske upptäcka en ny galoppbana? Västra USA blev målet, och som av en slump (tro’t om ni vill) råkade självaste Santa Anita starta sitt halvår av tävlingar i slutet av december. Det var med en känsla av historiens vingslag man närmade sig den legendariska banan i Arcadia, just nordväst om Los Angeles och med San Bernardino-bergen som fond.

Santa Anita får sägas vara en av världens mest kända galoppbanor. Här tävlade Seabiscuit, John Henry och Zenyatta. De båda sistnämnda står staty vid en fin fontän, medan Seabiscuit fått ett mysigt utomhuscafé uppkallat efter sig. Det här är även den bana som flest gånger har arrangerat Breeders Cup; i fjol var den tionde. Och den som hängt alldeles för mycket på Täby Galopp kommer förstås också ihåg det Mischa Kahn-tränade rappa fuxstoet med samma namn – Bal de Seigneur-dottern debuterade med att bli knappt slagen tvåa i Amacitalöpning!

Nåväl, Kaliforniens främsta bana invigdes 1934 och efter renovering och utbyggnad på 60-talet står Santa Anita kvar som en gammaldags ”jättebana” med enorm läktare som sträcker sig utmed hela upploppet. Man har behållit mycket av den ursprungliga arkitekturen både utvändigt och invändigt, totohallarna är fantastiska med spelluckor i trä och tidstypiska ljuskronor. Publikrekordet från 1985 är drygt 85 000 åskådare, men så sent som 2015 kom totalt 118 500 pers totalt de två Breeders’-dagarna.

Senaste året har Santa Anita (med rätta) varit i kraftigt blåsväder då ett ovanligt stort antal hästar ådragit sig skador på dirt track-banan och behövt avlivas. Ifjol över 30 faktiskt. När vi svängde in mot huvudentrén stod därför en grupp djurrättsaktivister och protesterade högljutt med plakat och slagord – på andra sidan infarten stod dock ett lika stort gäng som propagerade för galoppsporten…nog måste man väl misstänka att de sistnämnda inte ställt upp utan ersättning.

”Meetinget” började alltså just efter jul, men fortsätter sedan hela vägen till midsommar, med tävlingar tre-fyra gånger i veckan. Sen är det tydligen paus resten av året (!) och andra banor i delstaten tar över. Legendarisk och högklassig är ju också Bing Crosby & Co:s Del Mar, just vid Stilla Havet norr om San Diego, ”where the turf meets the surf”. Där tränas dock inga hästar, vad jag vet, men på Santa Anita innehåller stallarna över 2 000 fullblod.

Via hemsidan kunde man köpa ett ”Farrier’s package” som kostade 35 dollar och innehöll en massa godis: inträde till ”clubhouse”, egen box med finfin utsikt en bit upp på läktaren, käk, öl eller vin, ett omfattande program med all tänkbar info. Dessutom ett souvenirpintglas vilket var smart – det lurade mig till den välsorterade shopen där jag genast köpte en dyr men ursnygg keps.

Inomhus fanns många olika matställen, barer och spelrum, och överallt gigantiska tv-skärmar som visade odds och bilder från de sju-åtta banor som tävlade samtidigt, runt om i USA men även någon i Chile. Bra klass var på Santa Anitas live racing denna lördag också, med ett G2 för äldre hästar på gräset, samt ett G3 på dirt för treåringar. Det sistnämnda, Sham Stakes (döpt efter hästen som var tvåa bakom Secretariat i Kentucky Derby) vanns överlägset av en av silverräven Bob Bafferts bättre i kullen, Authentic (e. Into Mischief), riden av nya stjärnskottet Drayden Van Dyke. Det blir kul att följa dem lite extra på vägen mot Kentucky Derby.

Gräsbanan ligger innanför den exakt en mile långa dirt tracken och är ganska tight, så det blev gott om fina upploppsstrider. Det påstods att det var ganska mycket folk på plats men hur många kan omöjligt sägas, omkring 4-5 000 kanske? Stämningen var rätt lågmäld men hettade förstås till när det blev upplopp. Medelåldern var hög, 90 procent av besökarna män och därav ett flertal udda typer…så som det väl allt som oftast brukar vara på race.

Jag hade inte full koll på spelomsättningen då det finns så många olika lir – win, show, place, olika exotics, pick 3, pick 5, pick 6, rolling doubles…och den väldöpta quintén; Super High 5. Men jag noterade att lopp 3, lägsta klassens maiden claiming med åtta startande omsatte 711 000 dollar! Det fanns inga slot machines eller black jackbord i sikte och jag tror inte att galoppen är på långt när lika beroende av casinointäkter som den amerikanska sulkysporten. Prispengarna var höga, utan att ligga på Hong Kongs eller Japans nivå. 57 000 dollar i total prissumma i ett vanligt maidenlopp är till exempel inte fy skam, med ytterligare drygt 25 % bonus till Kalifornienfödda i öppna lopp.

Som ni märker är jag rätt positiv till Santa Anita. Det var faktiskt en underbar galoppbana, som tog sig direkt upp i toppskiktet av de jag besökt i världen. Superfin ledvolt som var lätt att ta sig till och från. Vinnarcirkel nära publiken. Trevligt ”surr” i högtalarna med en proffsig intern-tv-produktion, inget högljutt utan lite lagom. Utsikten från läktaren är ljuvlig med palmer och bergstoppar, och solsken och 20-gradig värme i början av januari var heller inget negativt. Bemötandet överallt är förstås trevligt och proffsigt; amerikanarna kan det där med hospitality. Tänk om man finge komma hit igen när de har Breeders’ Cup nästa gång…