Rapport från den 100:e

Det var ett småstolt ögonblick när jag en fredagkväll för ett par veckor sedan klev genom grindarna på Veliefendi Hipodromu i Istanbul. Visst har det tagit sin tid, men så tog man sig då äntligen över den magiska gränsen, 100 besökta trav- eller galoppbanor. När jag orkar tänkte jag – mest för mig själv – få till en översiktlig rekapitulering från 1 till 100, från Valla till Veliefendi. En resa som förstås då också spänner över alla de drygt tre decennierna som man tyckt att det här med trav och galopp varit en väldigt kul hobby, och i perioder en födkrok.

Men för nu: en rapport från Turkiets förnämsta galoppbana med anor från över 100 år tillbaka och hemvist för landets två största lopp för äldre hästar, Topkapi Trophy och Bosphorus Cup (båda Gr2). De rids i början av september och tack vare skyhöga prissummor lockar de alltid fina startfält med gäster från storstallen i Newmarket.

Turkiet är som bekant en galoppnation väl över Sveriges nivå, absolut kvantitets- men även kvalitetsmässigt. Mina källor (IFHA och Wikipedia) uppger kring 6000 galopphästar i träning, och en inhemsk avel där över 3000 föl föds årligen, jämnt fördelat mellan engelska och arabiska fullblod. Bland avelshingstar finns flera högmeriterade importer som Victory Gallop, Lion Heart, Bushranger och Paddy O’Prado. Man tävlar på nio banor och avrider över 5000 lopp per år.

Inträdet till Veliefendi kostade bara några futtiga lira, och det fanns gott om god och billig mat och dryck för de besökande männen (antalet turkiskor kunde räknas på ena handens fingrar). Själva banan är det verkligen inget fel på, en svepande, bred och fin gräsbana med över två kilometers omkrets, och så har de en dirt track och ett par träningsbanor innanför. Läktarbyggnaderna är också rätt imponerande, rejäla och belägna innanför 15-miljonersstadens gränser. Jag gillade den lummiga ledvolten, och trots ganska klent besöksantal blev det livat när det vankades slutstrid, mycket skrikande och tjoande.

Men sedan tog det nog slut på positiva saker att säga om Veliefendi. Värst var drivningen; det manades och reds i närmast full fart från start till mål, pisken kom fram tidigt och det sparades inte på slagen. Upploppen var fula när trötta hästar vinglade än hit, än dit. Mer regel än undantag var att hästarna tävlade med blinkers, tungband, och huva, ofta alla tre ihop. I ledvolten behövdes ofta två träckare till en rätt så stressad häst och det tog evigheter att lasta i startbox (jo, längre tid än på Bro Park faktiskt).

Vidare verkar det som att man har världens högsta spelavdrag, uppskattningsvis 45 % på alla spel om min huvudräkning är korrekt. Inte för att jag var särskilt spelintresserad ens från början, men det säger sig själv att de odds som erbjuds då blir genomruttna och kräver en ohygglig skicklighet för att gå plus över tid.

Säga vad man vill om dagens oroande politiska situation i Turkiet, Istanbul är en ljuvlig stad på så många sätt, och det skulle vara roligt att åka tillbaka och se Veliefendis prestigelopp någon septemberhelg. I så fall med öronproppar, ljudvolymen från fulla läktare när fältet kommer in för upplopp i Topkapi Trophy lär inte vara nådig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *