BFV: P-C Boudot

I samma sekund som arabhästarna trippat ut mot banan smet jag dit, tänkte jag var smart som var ute i god tid. Ändå fick jag inte plats allra längst fram, men det ordnade sig när en baskerprydd dam märkligt nog fick viktigare saker för sig kort senare, och jag kunde ta ytterligare ett kliv framåt. Så stod jag på den plats i världen jag allra helst ville vara just då: precis vid ledvolten på Longchamp, kvart i fyra den första söndageftermiddagen i oktober, när hästarna och ryttarna till Prix de l’Arc de Triomphe gjorde entré.

Efter en regntung natt och förmiddag skymtade nu solen fram genom höstlöven. Hästpälsar och silkesjackor och skräddarsydda kostymer och designerklänningar glänste, alla var uppklädda till en fantastiskt föreställning. Det går runt i huvudet av att tänka på hur många tusentals, miljontals arbetstimmar som lagts ner av hästfolk världen över i hopp om att just deras älskling någon gång i livet skulle få beträda den här ledvolten, i den här stunden. För några få utvalda blir det verklighet.

Japp, här är hon. Enable. Ser ut som vi fick ögonkontakt för ett par sekunder?

Inte undra på att man blir en smula galoppreligiös således, i en bubbla av njutning över att få vara just där. Men jag var inte precis ensam vid ledvolten, folk stod packade i mångdubbla led där omkring och upp på läktaren, och åtminstone de tre japsarna och Enable hade var sin hejaklack med flaggor och plakat.

Hästarna såg förstås otroliga ut: Ghaiyyath störst och mäktigast, Blast Onepiece charmigast med sitt krumbuktande, Sottsass spänstigast. Och så Enable, som drog allas blickar till sig. Fotograferna svärmade som bin kring henne, luften surrade av spänd förväntan och ”Go on Frankie!” hördes från höger och vänster. För visst var det ett sådant slut närapå alla i publiken ville se, en tredje Arc-seger för Enable.

Man måste ju bara älska en häst med namnet Blast Onepiece, och extra mycket när han är så är så här snygg och dessutom kommer från Japan. Tidigt trött i Arcen tyvärr.

Så blev det inte, och den där elektriska stämningen som nått sitt maximum när Enable kopplat greppet mitt på upploppet – hon stod just då i 1.06 på Betfair – förbyttes i ett ganska tomt antiklimax när Waldgeist kom farande och snöpligt snodde segern. Det här var tydligen inte dagen när historia skulle skrivas.

Arc-helgen 2019 tillhörde till slut inte Enable, Dettori, Gosden, Abdullah. Den tillhörde en enda person och det var Pierre-Charles Boudot, den franske kanonjockeyn som helt sopade banan med sina konkurrenter. Så särskilt många favoriter satt han inte på, knappt ens någon, men vad spelade det för roll när han red som fullkomligt besatt. Varje ritt fick turbokrafter och presterade lite över sin förmåga, och som pricken över i fick Boudot vinna Arcen, det lopp han som hemmason helt säkert drömt om att ta hem ända sedan han som lite parvel fattade att det existerade något sådant som galoppsport. Och det var tidigt eftersom pappan var galopptränare.

Den fuxige pricken i mitten av bilden är Waldgeist (e. Galileo u. Waldlerche), i segerdefilering framför de ca 40 000 på Longchamps nya fina läktare.

På lördagen vann Boudot Prix Dollar (Gr2), Prix Daniel Wildenstein (Gr2), ett högdoterat auktionslopp, samt Prix Chaudenay (Gr2). På söndagen Prix de l’Arc de Triomphe (Gr1), och Prix de la Fôret (Gr1).

Total red 27-åringen in en bra bit över 40 miljoner kronor, vilket förstås blir en skön peng i jockeyarvode. Men framför allt stämplade han sig som en magnifik storloppsjockey som inte står någon efter i världen när det handlar om gräsgalopp. Och så fick han vinna självaste Arcen, dessutom på en häst tränad av André Fabre, sfinxen, mästertränaren som plockade upp ”PC” som lärling för tolv år sedan. Fabre kom naturligtvis inte till presskonferensen efter loppet, eftersom han bisarrt nog bojkottar fransk galoppmedia sedan 32 år tillbaka.

Boudots Arc-helg alltså, men också underbara Enables, som skapade så många rubriker och förväntningar i sin jakt på tredje raka seger, och föll med flaggan i topp. Men för mig själv lika mycket den där känslan att ta klivet framåt och stå på galoppvärldens första parkett. Inte för första gången, förhoppningsvis långt ifrån sista.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *