I oktober 2020 slumpades Quebello bort för 3 000 euro.

På söndag startar han i ett Gr3-lopp i Berlin, efter en debutsäsong som närapå saknar motstycke.

Hur gick det här till egentligen? Och hur hade jag sådan tur att jag kom in som delägare?

Den sistnämnda frågan är enkel att besvara, det räckte med ett vältajmat samtal med Tobias Hellgren, just hemkommen från Baden-Badens höstauktion med dels en ettåring, dels en ostartad treårig valack som uppfödaren Stuteri Görlsdorf bara ville bli av med. Eftersom jag sedan tidigare hade en del i en annan häst i stallet pratades vi vid då och då, och när Tobias berättade om härstamningen på den treårige valacken blev jag som stamnörd eld och lågor.

En titt på katalogsidan minskade inte precis intresset:

Topphingst som pappa i Sea The Moon, son till Sea The Stars och uppstallad hos Kirsten Rausing på Lanwades.

Mödernelinje som jag beundrat i evigheter med bas i Meon Valley Studs grundsto och supermorsa Reprocolor (e. Jimmy Reppin, som ju senare hamnade i Sverige).

Det är ingen hemlighet att det här mödernet spottat ur sig drösvis med topphästar, och att Meon Valley fått små förmögenheter för avkommorna till Reprocolor, och hennes döttrar Rappa Tap Tap, Bella Colora, och Colorspin. Och deras döttrar, i sin tur.

Gemensamt för Gr1-hästarna i den här stammen har inte varit starka unghästmeriter, tvärtom. Oftast har det dröjt till fyra- och femåringssäsongen innan hästar som Kayf Tara, Opera House, Stagecraft, Cezanne, Zee Zee Top och Alkaadhem visat sin inneboende, skyhöga kapacitet. Inte sällan över stayerdistans, eller ännu längre – Godolphin-ägde Kayf Tara (e. Sadler’s Wells-Colorspin) vann i slutet av 1990-talet dubbla Ascot Gold Cup (Gr1), över 4 000 meter.

Dessutom hade Quebellos syster Questabella lämnat en riktigt klassig avkomma med just Sea The Moon som pappa; Quest The Moon som i fjol vann Gr2-lopp i Tyskland och var tvåa i Gr1.

Så kanske gjorde det inte så mycket att Quebello var ostartad, ”gammpojke” hemma på stuteriet efter växtperioder och kastration? Han hade ändå varit i proffsträning i omgångar och fått någon slags grunduppbyggnad, om än inte senaste halvåret, och enligt Tobias fanns inga uppenbara exteriöra fel. Och priset var inte precis avskräckande…definitivt värt en chansning!

Det dröjde bara några veckor innan det hördes positiva tongångar från Mellerud, där Tobias och Anna (Pilroth) då höll till. Trots sin ordentligt stayerbetonade härstamning fanns det nog lite fart i Quebellos påkar! Och dessutom var han rejält busig och allmänt svårhanterlig, det har jag förstått.

December kom och Quebello anmäldes till kval på Bro. Coronaregler gällde och jag stod på andra sidan stängslet och såg honom och Anna enkelt runda en handfull konkurrenter, trots tappstart och järnskor över 1 000 meter. Så ja, snyggt! I gäststallet efteråt fick jag i alla fall hälsa på hästen och bjuda på några äpplen. Det smiddes planer på debut månaden senare, men dirt track-banan blev trist och Quebello fick sikta mot våren istället. Från nya gården utanför Skara flöt goda träningsrapporter in regelbundet.

En mindre blessyr i en hov sköt fram debuten ytterligare, och när det var anmälningsdags mot slutet av maj fanns just inga andra alternativ än en järnlöpning över 1 200 meter i Göteborg. Å ena sidan, knasigt att starta en förmodad ärkestayer över sprint. Å andra sidan, lite lagom att inte behöva springa så långt i sin introduktion till tävling, och Tobias och Anna påstod ju att han inte bara var stark utan också hade lite speed att bjuda på. Det hade han absolut, trots att man gav rejält försprång till motståndarna sveptes de behändigt över upploppet. Wow!

Den här texten skulle lätt kunna bli på tok för lång, och vad som sedan hänt är känt, så jag snabbspolar framåt. Debutvinsten följdes av ny seger, och totalt har Quebello och Anna nu gjort sju starter med fem fullträffar och två andraplatser som facit. Senast sopade de hem Michelets Minneslöp överlägset.

Quebello har på knappt fem månader gått från 0 till 88 i formtal och varje gång, jo faktiskt, sett ut som en häst som tävlar i en annan division än övriga. Han är stark, absolut, men har också en förmåga att lägga massor av mark under sig och accelerera fort förbi ett fält, utan att verka förta sig. Han har lärt sig att koppla av i loppen och bruka sig först när Anna ger signalen. Han verkar vilja vinna.

”Q” är en topphäst, så mycket vet vi nu, och det går inte att beskriva i ord hur oförskämt roligt det varit att som delägare fått följa hans bravader och utveckling under året. Och det utan att jag någon endaste gång sedan kvalet kunnat se honom live – han har ju bara startat i Göteborg och Oslo, detta andra coronaår.

Tobias och Anna har gjort ett fenomenalt jobb. Från att hitta och ropa in hästen, till att skola honom, träna upp honom, lära honom hur man ska bete sig i tävling, och matcha rätt.

När sms:et kom från Skara med frågan ifall det var ok att anmäla till ett Gr3 i Berlin gick en behaglig känsla genom mig. Ambitiöst eller till och med kaxigt, javisst. Men samtidigt, vi har inte sett botten i hästen och förutsättningarna, 3 000 meter i slutet på säsongen, är nog de rätta. Quebello uppges ha hållit formen och på söndag smäller det, såväl tyska som polska S:t Leger-vinnare finns med i startlistan och ”vi” som kommer från handikapsegrar i Skandinavien är förstås bara underdogs.

Vad som väntar i framtiden vet ingen, och många år av hästägande gör en luttrad. Hästar kan lätt skada sig, särskilt de snabba. Är det här första kapitlet av flera i sagan, eller det enda?

Hur det nu än blir, och oavsett utgången av Silbernes Pferd (Gr3) på Hoppegarten, har året med Quebello gjort oss delägare så löjligt glada, stolta och tacksamma. Vi har fått, och får fortfarande, drömma stort, riktigt stort. Den sortens hästägande önskar jag alla att uppleva.

P.S. Loppet ska gå kl 14.05 och jag tror – eller snarare hoppas verkligen – att man kan se det om man går till spelbolaget Wettstars hemsida och klickar på Youtube Livestream.