Royal Western India Turf Club är det ståtliga namnet på klubben som arrangerar tävlingar på Mahalaxmi-banan helt centralt i denna megastad, och det har man gjort ända sedan år 1883. Britterna hade förstås ett finger med i leken, och liksom cricketen har även galoppen lyckats behålla sin popularitet, om än inte på samma maniska nivå.

Det här är en av de banor som anlades så tidigt att den nu ligger på extremt värdefull mark, ett stenkast från Indiska Oceanen och omringad av höghusbebyggelse. Tyvärr verkar det som att den bara leasas av jockeyklubben, som för övrigt sägs ha 5 000 pers anställda.

Av de tre banor jag besökt i Indien är nog Calcuttas den finaste, men denna anses mest högklassig. Exempelvis rids indiska Derbyt här i februari, och då dyker Bollywoods glitterati upp för att mingla och bli fotade.

En vanlig tävlingsdag som denna söndag är glamourfaktorn låg, i alla fall på den halva där ”vanligt folk” håller till. Eller ”vanliga indiska män” ska jag nog skriva, antalet kvinnor och västerlänningar kan räknas på ena handens fingrar. Publiken räknas dock i tusental och är spelsugen, entusiastisk och högljudd när loppen ska avgöras. Som blekhyad får man många nyfikna blickar och äldre mustaschprydda gentlemen vågar sig fram för att konversera och träna sin engelska.

Själva gräsbanan är finfin, 2 000 meter i omkrets, och prispengarna helt ok med tanke på var vi befinner oss. Dagens storlopp, ett lokalt ”grade 2” över 2 400 för äldre, bjuder ca 115 000 kr till vinnaren. I en vanlig handikap är förstapriset ca 18 000 kr. Säsongen löper över vinterhalvåret, sedan kommer monsunregnen och det blir för blött och fuktigt. Då flyttas verksamheten till Pune, 17 mil in i landet. Både totalisator och fasta odds erbjuds och det verkar vara vinnar- och platsspel som är mest poppis.

Hästarna ser, för mina ögon, väldigt välmående och fina ut. Uppfödningen är omfattande, man importerar andra och tredje klassens hingstar och ston från Europa, USA och Australien, mer sällan ung- eller starthästar. En hingst med många startande avkommor denna dag var Varenar (e. Rock of Gibraltar), som för Aga Khan vann Prix de la Foret (Gr1) innan export hit.

Indien är ett billigt land och så även entrén till banan, bara 7 kr. Men för den som vill ta in sin mobiltelefon kostar entrén 42 kr – och vill man dessutom ha möjlighet att prata i mobilen i närheten av spelluckorna är det svindyrt, motsvarande 900 spänn! Förmodligen något slags sätt att stävja spelstötar och riggade lopp?

Inne på banan kostar läsk och kaffe 2-3 kr och man kan få nylagad indisk lunch för mindre än 40 kr.

Indiens galoppsport håller generellt rätt hygglig klass och då och då får man fram en stjärna som kan testa sina vingar i Dubai, standarden är sannolikt rätt jämförbar med Skandinaviens. Någon stjärna såg jag knappast denna söndagseftermiddag, men det räckte fint med 30-gradig värme, en kopp chai i handen och se hyfsad galopp framför Bombays skyline.

Nej, den listan toppas år efter år av Arima Kinen, ett japanskt Gr1-lopp som rids i slutet av december, på Nakayama-banan i utkanten av Tokyo. Det här är ”fansens lopp” eftersom 10 av de 16 platserna tillsätts genom omröstning. Vilket ändå brukar innebära att de bästa hästarna får plats, de är ju också mest populära. Kvarvarande sex platser fördelas efter startprissumma. För att bli riktigt folkkär som galopphäst i Japan ska man vinna detta lopp och segerlistan de senaste åren är fylld av legendariska namn, som Deep Impact, Orfevre, Gentildonna.

Loppet går över 2 500 meter gräs och förstapriset är cirka 25 miljoner kronor. Publiksiffran brukar landa på en bra bit över100 000 pers och det är lite som inför Elitloppet, många köar i timmar (och till och med dagar) för att komma in först och få bra platser. Spelet är som sagt enormt – omsättningen i detta enda lopp har senaste åren legat på över 3 miljarder svenska kronor! Melbourne Cup och Grand National lockar förstås också in en hel del deg, men ligger superlångt efter med sina cirka 1,2 miljarder kronor i omsättning.

Faktiskt går Arima Kinen av stapeln nu på söndag, den 23:e december, och som av en händelse (hm, det kanske inte var en ren slump med tanke på mitt Twitterflöde) snubblade jag in i spårlottningen som hölls live i Tokyo på torsdagmorgonen svensk tid. Trots att jag bara kan enstaka ord japanska var det lite kul att kolla in delar av tillställningen som höll på i ett par timmar i en stor fullsatt lokal, med finklädda människor och mängder med folk på scen.

Alla de influgna och lokala toppjockeysarna satt snällt i kostym och bugade när deras namn lästes upp, och vissa hade repeterat in några fraser på japanska. Varje deltagande häst, och dess krets omkring, gavs mycket uppmärksamhet med rörliga bilder och intervjuer på scenen. Faktiskt bröts sändningen då och då för reklaminslag så då är det nog ganska många som tittar. Varför heter loppet förresten Arima Kinen? Jo, Arima var jockeyklubbsordföranden som instiftade loppet 1956, och Kinen betyder så vitt jag förstår minneslopp.

Favorit kommer Christophe Lemaire och Rey De Oro (e. King Kamehameha) att bli. Fyraåringen vann den tidiga höstens stora uppgörelse, Tenno Sho (Gr1), men stod över Japan Cup (Gr1) eftersom Lemaire redan var bokad för stoet Almond Eye (e. Lord Kanaloa) som ju också vann det loppet men inte är med på söndag. Dock blev det lite sura miner hos Christophe när han drog ett halvtaskigt utvändigt startspår.

För den som vill läsa på mer om Arima Kinen rekommenderas verkligen att kika in på Japan Racing, förbundets officiella sida, där finns massor av info och uppsnack även på engelska. Där kommer man också lägga ut loppet kort efter att det avgjorts, och senare även med engelsk referent.

Att döma av videoklipp från tidigare Arima Kinen verkar det vara toppstämning på Nakayama den här dagen och detta är ett lopp man verkligen skulle vilja uppleva på plats någon gång.

Efter samtliga de fyra internationella loppen idag på Sha Tin spelades Kinas nationalsång, vilket aldrig skett förut. Förstås extremt kul för de inblandade kring segerhästarna, men gissningen är ändå att den arrangerande jockeyklubben mycket hellre sett en bättre spridning geografiskt. Hong Kong ligger sist på storloppssäsongen och det är redan svårt att locka hit de riktigt bra hästarna, trots finfina prispengar och femstjärnigt omhändertagande. Resultat som idag gör det inte lättare, och det var inte precis några noviser som skickat hit representanter: O’Brien, Stoute, Fabre, Godolphin…

Mest imponerade Beauty Generation (e. Road to Rock), som förutspått utan motstånd i Milen. Zac Purton red på säkerhet framme i tätgruppen, och sista biten handlade det om ren defilering. Lite skandinavisk koppling fick vi genom William Buick och japanska Vivlos som vann klungspurten. Hoppas att de tar Beauty Generation till Dubai eller Royal Ascot framöver; den här sexåringen duger var som helst i världen.

Purton vann också långdistansloppet Vasen på Exultant (e. Teofilo) och här var det mer en taktikseger. De europeiska stjärnorna satt lugna i kön alldeles för länge och favoriten Waldgeist kom heller inte loss när han behövde. Den som såg ut att speeda mot segern var japanska Lys Gracieux, men hon kontrades snyggt ut av Exultant.

Resterande två storlopp gick till samme tränare, relativt färske Frankie Lor. Inför årets säsong fick han ta över Sprintens fjolårsvinnare Mr Stunning (e. Exceed and Excel) och det gick lika bra i år, efter en inspirerad ritt av Karis Teetan. Varmt grattis till er som följde mitt speltips således, den här var stenklar! Storfavoriten Hot King Prawn blev ett lätt byte trots att han rätt behändigt nådde ledningen.

I det högst doterade loppet, Cupen med motsvarade 32 milj kr i prissumma, lyckades Glorious Forever (e. Archipenko) hålla ut sin brorsa Time Warp och försvara ledningen, och den höll han och Silvestre de Sousa lätt in i mål. Även här var gästerna blyga, när Christophe Lemaire fick fart på Deirdre gick det fort men räckte bara till silvret. Svenskuppfött? Japp, båda de här helbröderna (Time Warp slutade trea) är faktiskt uppfödda av Kirsten Rausing på Lanwades Stud.

Hur det går i loppen må vara en sak, denna tävlingsdag är oavsett utfall en av de bättre man kan uppleva, även om en elak kallfront dragit in över södra Kina senaste dagarna. Publiksiffran uppskattades officiellt till ca 96 000 och tydligen har jockeyklubben 13 000 pers på lönelistan en sådan här dag. Arrangemanget för hela HKIR-veckan är så genomtänkt, påkostat och imponerande att man baxnar, men det är klart att det går lättare att spendera när spelintäkterna är så ofantliga.

Denna del av Ledvolten säger klart slut från Australien och Hong Kong för denna gång och beger sig nu i riktning Bro Park!

Ikväll var det dags för den traditionsenliga uppladdningen – jockeyturneringen där tolv av världens bästa riders gör upp i fyra lopp.

Alla loppen är handikaper på lottade ritter, så att förutsättningarna ska vara någorlunda jämna. Och det var inga dåliga namn som tagit sig hit, eller vad sägs exempelvis om Ryan Moore, Christophe Lemaire, Javier Castellano, Yutaka Take och Winx ryttare Hugh Bowman? Fyra hemmajockeys deltog också, ledda av Zac Purton som är klar etta här nu när Joao Moreira drog på sitt snöpliga Japanäventyr (fick ingen licens eftersom han inte klarade språktestet).

Vad som gör onsdagkvällen så speciell är inramningen. Citybanan Happy Valley ligger som i en strålkastarupplyst gryta i skyskrapelandskapet, och stämningen är fantastisk. Det är alltid fullsatt, drygt 25 000 besökare, varav många turister och after work-gäng i öltält och restauranger. Det bjuds livemusik och både invigning och prisutdelning är pampiga, minutiöst regisserade historier. Och spelomsättningen är som bekant närmast grotesk i Hong Kong, långt över en miljard kronor per tävlingsdag.

Gräsbanan på Happy Valley är tight och svårriden och det gäller både att ha tur i spårlottningen och vara på hugget direkt när boxarna öppnas. Publiken kommer lätt nära både banan och ledvolten.

Jockeyturneringen har arrangerats i ungefär samma form sedan 1998, det är fina prispengar (ca 650 000 kr till segraren) och jockeyklubben ordnar förstås spel på vem som vinner. Har man lirat blir det kanske lite mer intressant att hänga med i poängställningen – jag har aldrig lyckats uppbåda något större intresse för vare sig kusk- eller jockeyturneringar… Mediaintresset är dock enormt, det kryllar av fotografer och reportrar som vill få den bästa bilden eller citatet.

Hur det gick? Faktiskt bestod prispallen av tre andra jockeys än de som nämnts. Överlägsen vinnare med två segrar blev Silvestre de Sousa, Storbritanniens champion som är på väg hit igen för en kortare period och alltså gjorde fin reklam för sig. Unge irländaren Colin Keane tvåa, lokale jockeyn Vincent Ho trea.