Jag har aldrig varit i Australien, men om jag skulle åka dit skulle jag nog gå på galopp. Jag har kanske inte så mycket till övers för sporten. Hästarna verkar ständigt överskattade när de åker utomlands och att man har gigantiska problem
Kategoriarkiv: Australien
Living Legends
När ägarna till framgångsrike galoppören Fields Of Omagh (e. Rubiton) bestämt sig för att pensionera sin stjärna visste de inte vad de skulle göra med honom. Svaret blev att grunda farmen Living Legends, ett hem där gamla topphästar kan bo efter avslutad karriär. Där de blir väl omhändertagna samtidigt som deras gamla ägare, fans eller andra intresserade kan komma och hälsa på sin favorit, när som helst.
Living Legends har funnits i drygt tio år och ligger en knapp halvtimmes körning från Melbourne, nästan i anslutning till stadens internationella flygplats. Här bor för tillfället 21 hästar – 20 som med fog kan kallas legender, samt en riktigt långsam, men vars ägare var villig att slanta upp en rejält stor donation till farmen…
Alla är naturligt nog valacker; de bra stona och hingstarna hamnar ju på stuteri, och åldermässigt kan det skilja 20 år. Yngst just nu är Hong Kong-stjärnan Designs On Rome (e. Holy Roman Emperor), 9 år ung. Äldst är Paris Lane (e. Persian Heights), 28 bast. Han var Melbourne Cup-tvåa redan 1994. I stora paddocks har varje häst en eller två kompisar, och ett litet hus där de kan söka skydd om vädret blir tråkigt. Många gånger per dag lufsar de fram till staketet för att låta sig mutas med godis av besökarna. Somliga rids ibland.
Just från Hong Kong kommer cirka hälften av legenderna eftersom närapå alla som tävlar där är valacker. I Hong Kong finns ingen plats för gamla hästar, och de flesta är också födda i Australien eller Nya Zeeland.
Mest intresse tilldrar sig inte oväntat Silent Witness (e. El Moxie), som var högst rankad sprinter i världen 2003-2005 och vars 17 raka segrar (han slog Cigars rekord) innebar en klassklättring som engagerade hela Hong Kong. Man menar till och med att Silent Witness var en starkt bidragande faktor till att lyfta regionen ur en recession.
För en som försökt följa Hong Kong-galoppen länge är det rena julafton att få se, klappa på och ge några pellets till gamla stjärnor som Bullish Luck (som bröt Silent Witness segerrad), toppsprintrarna Sacred Kingdom och Lucky Nine, och framför allt gullige lille grållen California Memory (e. Highest Honor) som inledde sin tävlingskarriär som tvååring i Spanien, och vars rykande spurter resulterade i två segrar i Hong Kong Cup (Gr1).
Den mest kända inhemska hästen är 25-årige Might And Power (e. Zabeel) som blev folkkär både för sina framgångar – han vann Caulfield och Melbourne Cup och blev Årets Häst både 1998 och 1999 – samt för sin löpstil. Might And Power tog jämt ledningen och höll den oftast in i mål, klart ovanligt i de tuffa stayerloppen här. Poppis är också sprintern Apache Cat (e. Lion Cavern), bland annat för sin coola look:
Vad det kostar att inkvartera sin gamla topphäst på Living Legends vill man inte säga, bara att ägaren betalar hela summan direkt vid inflyttning – sedan är det bara för hästen att gå och ha det bra, livet ut. Och när dagarna tagit helt slut finns plats på Living Legends kyrkogård med minnesplakett.
I Black Caviar-land
Någon som fortfarande minns Black Caviar, det australiensiska superstoet som gick obesegrad genom karriärens 25 sprinterstarter? I den lilla staden Nagambie, tolv mil norr om Melbourne, har man verkligen inte glömt.
Här i krokarna föddes nämligen Black Caviar, och staden är omringad av farmer och träningscentra, exempelvis Swettenham Stud och basen för Godolphin i Australien. En liten galoppbana, Seymour, finns i närheten, men Melbournes högklassiga trio banor Flemington, Caulfield och Moonee Vallee är ju inte långt borta.
Några riktigt fina vingårdar, som Tahbilk och Mitchelton, kan området också bjuda på. På Mitchelton finns förresten också ett nybyggt lyxhotell med galopprägel – ägaren var delägare i 2010 års Melbourne Cup-vinnare Americain, vars foto pryder en stor vägg.
Mitt i Nagambie, framför sjön, står hon där i all sin prakt. Statyn över Black Caviar i full fart mot en av sina många segrar, med närapå ständige följeslagaren Luke Nolan på ryggen.
Black Caviar (e Bel Esprit u Helsinge e Desert Sun) föddes i augusti 2006 och debuterade sent som tvååring, i april 2009. Fyra år senare var en sagolik karriär slut, som sagt efter 25 raka segrar, över 1000-1400 meter och oftast i Gr1-lopp. Hela tiden var det resliga mörkbruna stoet i träning hos Peter Moody och hon löpte totalt in motsvarande över 50 miljoner kronor.
Vi européer minns kanske främst hennes knappa vinst i Diamond Jubilee Stakes (Gr1) på Royal Ascot, dit hon flugits i sin specialsydda kompressionsdräkt.
I aveln har Black Caviar ännu inte lämnat någon avkomma som ärvt hennes enorma fartresurser, men ännu har hon flera chanser kvar förhoppningsvis. Alldeles oavsett kommer hennes staty i Nagambie stå kvar i många generationer framöver.
Nr 103: party på ett annat Ascot
Ingenstans i världen är det lika mycket fest att gå på galopp som i Australien. På andra platser kan det vara hyperelegant, speltokigt eller fullt fokus på det sportsliga, men vill man uppleva det bästa partyt – samtidigt som det är klassiga lopp, välklädda människor och hög spelomsättning – är det ”down under” man ska bege sig.
Här i Perth på Australiens västkust har man inte varit direkt fantasifull när man namngivit stadens banor – på väg ut mot Ascot passerade vi den lite enklare Belmont Park. Men glöm namnstölderna, tvåmiljonersstaden Perths version av Ascot är en bana som är i toppklass helt på egna meriter.
I lördags höll man den första av flera tävlingsdagar i en Racing Festival med minst ett Gr1-lopp värt en miljon Aus-dollar, cirka 6,5 milj kronor, per tävlingsdag, och anläggningen packades full av glada festsugna Aussies. Det är faktiskt rätt otroligt att se – folk är uppklädda till tänderna och helt inställda på att ha kul. Det finns dussintals barer, fasta matställen, foodtrucks, fik, ett liveband, ja till och med ett ”tyst disco” dvs tokdans med hörlurarna på. Sol och 24 grader skadar ju inte heller.
Publiken är generellt påfallande ung och det är knappt att killgängen är fler än tjejerna. Och trots att det dracks duktigt från lunch och framåt såg man bara någon enstaka med glansig radiostyrd blick, till skillnad från Melbourne Cup som vid mitt besök för några år sedan var ett mindre fylleslag. När man väl betalat inträdet på knappt 200 kr är priserna på mat och dryck ganska låga.
Det finns förstås också finare avdelningar, för medlemmar och VIP, men dit blev jag inte insläppt, i jeans och utan rätt badge…
Banan i sig grundades redan 1848 men håller stilen strålande, det är toppklass på faciliteterna. Ledvolten ligger (förstås) mitt framför den stora huvudläktaren, och den som vill studera hästarna ännu närmre kan göra det både i uppsadlingsboxar och i en ”för-ledvolt”. Storbildsskärmar fanns det många utställda.
På dessa samt inne i totohallarna visas även de femtioelva viktigaste loppen från övriga Australien, live var fjärde-femte minut. Förresten, den som tycker det snackas för mycket på svenska banor borde kanske inte åka hit – ljudvolymen på hela banan är exceptionellt hög; musik, loppreferat, förhands- och eftersnack och intervjuer dånar konstant.
Banprogrammet kallas ”racebook” och en liten bok är precis vad det är, 210 sidor tjock! Full med info om just denna tävlingsdag, statistik, fakta, listor till simulcastbanorna, och så lite reklam förstås.
Ascots överlägsne jockey heter William Pike och han, liksom ledande tränarparet Grant och Alana Williams hade en pangdag genom två fantastiskt fina ston, som bägge infriade som storfavoriter i de två största loppen. Först vann treåriga Arcadia Queen (e. Pierro) Västra Australiens Guineas (Gr2) med 1,95 miljoner kr i förstapris.
Trekvart senare satt Pike på sexåriga segermaskinen Galaxy Star (e. Redoute’s Choice) som perfekt framlotsad lätt speedade hem Railway Stakes (Gr1), med 3,8 milj kr till vinnaren! Engelska milen avverkade hon på under 1.35 och detta är verkligen en stjärna, om än inte i Winxklass. Till det här loppet hade flera stortränare från Sydney och Melbourne skeppat hästar (och toppjockeys som Craig Williams och Ben Allen), men förgäves.
Sammantaget gick man från Ascot med en känsla av att de lyckats med något alla banor drömmer om; att skapa det roligaste evenemanget i stan, dit alla vill. Om det sen är för att lira, se bra galopp eller festa med kompisarna kan väl kvitta. Och när tävlingarna är slut har kvällen bara börjat.
