Stockholm Cup-dagen marknadsfördes som den bästa galoppdagen någonsin på våra breddgrader och i normala fall är man lätt skeptisk mot sådana kaxiga påståenden, åtminstone utan att de backas upp av reda siffror (som exempelvis genomsnittshandikap i storloppen).

Så här på söndag kväll får jag ändå konstatera att tja, det var nog så ändå. Square de Luynes (e. Manduro) är sannolikt den bästa häst jag sett på skandinavisk mark, det kändes redan efter Marit Sveaas. Hans uppvisning i Cupen (Gr3), åttonde starten i livet, var fullständigt magnifik och hans framtid är urspännande. Om inte den här räcker på kontinenten eller i Dubai (eller kan Hong Kong vara ett alternativ?), ja då är det väl aldrig någon nordbo som kommer duga.

Men det fanns ju mycket mer att yvas över i prestationsväg och jag tänker då främst på Duca di Como (e. Clodovil) som var nästan lika överlägsen, och nästan lika oriden, vid sin seger i Nickes Minneslöpning. Inför tävlingarna kollade jag igen på hur enkelt det såg ut när Duca di Como vann Treåringarnas Elitlöpning, men tänkte att motståndet den här gången var betydligt vassare. Spelade noll roll, Duca di Como cantrade ifrån på hyperelegant sätt, och man funderar på ifall det kanske är dirt track som är fyraåringens allra bästa underlag, trots den väldigt gräsdominerande härstamningen. Dubai?

En annan höjdare var fighten i stoeliten, Lanwades-loppet, där treåriga engelska skriket Maamora såg ut att kunna gå mot seger. Men då tog hon fram sitt otroliga löphuvud, beundransvärda Appelina (e. Appel Au Maitre), och visade småbrudarna från England var skåpet skulle stå. Någon enstaka start återstår, sedan har Stall Perlen ett underbart avelssto som jag hoppas de behåller i Skandinavien. Flera intressanta gratisbetäckningar på brittiska öarna har Appelina samlat på sig genom åren (och det bästa vore om de i propositionen vore villkorade till att fölet som föds blir registrerat i Skandinavien).

En favorit som föll men ändå imponerade stort på mig var Silent Night. Att som svenskfött (Rävdansen) tvåårigt sto matcha en engelsman som redan visat motsvarande handikaptal 85 in på mållinjen är riktigt starkt, och då hade Silent Night pullat bort en del krafter på vägen.

Däremot var Bro Park Sprint en blek historia – nivån på våra bästa kortdistansare är inte imponerande i dagsläget. Förbättringspotential gäller även lopplaneringen; vid halvettiden var det kö till parkeringen och det kryllade av folk på Bro Park, varav många barnfamiljer, men när själva Stockholm Cup avreds var minst hälften borta. Det blir för segt att vara ute i det kylslagna vädret i fem-sex timmar.

Prestationerna under söndagen, både defileringssegrarna och de täta upploppsfighterna, fick snabbt fredagkvällen att blekna i minnet för undertecknad. Men knappast så för Nathalie Mortensen, Anette Stjernstrand, Henrik Engblom och de andra kring For The Roses (e. Eishin Dunkirk) som ställde till med en sådan där härlig stjärnsmäll i Breeders’ Trophy. Det är ju sådant här drömmar vävs av; en ettåring som slumpas bort för 30 000 kronor växer upp till att bli en riktigt nyttig häst, och så på helt rätt dag faller alla bitarna på plats. Oliver Wilson på megafavoriten Queen Rouge måste fått sitt livs chock när han i ögonvrån fick syn på For The Roses (och då visste han inte ens att hon tappat fler längder i starten och fått runda hela fältet).

I sadeln på For The Roses satt månadens formjockey Shane Karlsson, som varit i zonen senaste veckorna och svarat för kanonritt på kanonritt. Jag räknar till elva segrar på 31 starter under månaden, inklusive Breeders’ även med Good Eye där Shane snyggt stal loppet i front, samt andrapris i BT för tvååringar med I Kirk-syrran I Rely. Och på söndagen följde Shane upp med andrapris i självaste Stockholm Cup med efteranmälde Freestyler (notera svenskfött även på tredjeplats i form av Master Bloom!). Så passa Shane noga framöver, och likaså tränare Jessica Long vars hästar gått som skållade troll på sistone.

Slutligen vill jag inför stundande auktion nämna en uppfödare (och två fölston) som också haft en strålande sensommar och höst: Ascot Brass, Alchemist, Jesse The Body och Midnight Oil har alla visat framfötterna på tävlingsbanan, och deras gemensamma nämnare är kanonavelsmärren By the Book och hennes dotter Latitude. Lägg dessutom till Sankt Peder som vann Bro Park Classic. Bakom hela gänget står Tor Harry Sigfridsson, som bara föder upp några enstaka hästar per år: hittills under 2019 har hans adepter en segerprocent på 27 och de har, inklusive bonus, kutat in över två miljoner. Superimponerande.