Lättade över att ha undkommit Balivulkanens vrede befann vi oss förra lördagen i Bangkok, och som grädde på moset visade det sig att det just denna lördagseftermiddag anordnades galopptävlingar på Pathumwan-banan. Ett perfekt tillfälle för ett trav-/galoppbanebesök således, och faktiskt min 99:e bana att beta av – det stolta jubileet är svindlande nära.
Mitt i centrum, på småsvettigt gångavstånd både från de myllrande shoppinggalleriorna vid Siam Square och lugnet i Lumphiniparken, ligger Royal Bangkok Sports Clubs stora anläggning, som också inrymmer en liten golfbana med driving range, samt en hästpoloarena. Det här är en av dessa coola asiatiska citybanor omgiven av skyskrapor, där marken sannolikt är så ohyggligt värdefull att den näppeligen kan undvika att säljas framöver, så som skedde i Singapore men som förhoppningsvis aldrig drabbar fantastiska Happy Valley i Hongkong.
På Pathumwan har det arrangerats galopp i över 100 år, och att döma av skicket på publikutrymmena var det nästan lika länge sedan senaste renoveringen. Om det fanns en galoppbana för fängelsekunder skulle den nog se ut något så här, för det var höga smutsiga järngaller och grindar uppsatta överallt – in mot den trånga ledvolten, ut mot banan, vid spelluckorna. Men läktarna var stora och ganska välfyllda – kanske var vi 5-6000 på plats – och stämningen rejält hög. När hästarna svängde in för upplopp steg ljudnivån till ett mindre inferno värdigt en Elitloppsfinal. Kall billig Singha hade kanske också något med saken att göra.
Entrén gick på motsvarande 25 kronor och det engelskspråkiga programmet lika mycket. Informationen som bjöds var faktiskt klart bra, åtminstone tillräcklig för att man skulle kunna tänka sig några bahts investering på toton. Fast ett par små detaljer saknades: Vilka jockeys som skulle rida meddelades först när föregående lopp gått i mål, då hissade man upp en tavla på innerplan med namnskyltar på lodrät rad. Och några prispengar stod inte angivna, de beräknades tydligen efter loppet beroende på hur hög spelomsättningen hade varit.
Samtliga tio lopp reds över 1200 meter gräsbana med maximala fält, 14 startande. Det var full spätta från början till slut, med gott om flaxande i vida spår runt den enda svängen. En dagstemperatur på dryga 30 grader i skuggan kan tyckas lite onödigt påfrestande för hästarna, som direkt efter målgång fick vattenspannar över sig. Inga kollapser noterades som tur var, och djuren såg ut att bli väl omhändertagna.
Två avelshingstar verkade stå i popularitetsmässig särklass. Captain Thunder (e. Storm Cat) och Coal Play (e. Mineshaft), båda USA-födda förstås, hade klart flest avkommor representerade.
Kvaliteten är svår att bedöma, men så vitt jag vet har ingen thailändsk häst någonsin lyckats göra sig ett namn på den internationella scenen? Rätta mig gärna. Icke desto mindre var det en kul avstickare under Bangkokvistelsen, som definitivt kan rekommenderas till alla galoppintresserade. Man verkar tävla varannan helg, men omväxlande lördag och söndag, och ibland på Bangkoks andra bana Nang Lerng som ligger lite längre ut. Den sparsamt uppdaterade hemsidan kan eventuellt ge ytterligare vägledning.