I slutet av förra veckan var det dags för en utflykt. Det var läge att lämna den trygga, demokratiska, delstaten Maryland och ge sig ut på upptäcksfärd i bergen. Färden gick norrut, närmare bestämt till en stad som en gång i tiden var känd för sitt ganska säkra kärnkraftverk, men nu, åtminstone här i USA, förknippas med närheten till nöjesparken i Hershey och närheten till ”Dutch Country”. Det är Pennsylvanias huvudstad jag pratar om och anledningen till att jag åkte till Harrisburg var att det pågick en gigantisk auktion av travhästar där. Att kliva omkring på en travarauktion, där en hög andel av besökarna är Amish eller Mennoniter är verkligen en upplevelse. En kamrats tilltänka köp blev det ingenting av, men istället blev det ett besök på Penn National.

Penn National är en av USAs alla gudsförgätna banor med ett gigantisk casino och nära till ingenting alls. Casinot var modernare och fräschare än jag trott och andelen rullstolsbunda pensionärer som spelade bort låga pensioner på slotsen låg under 10 procent, till skillnad från tex Aqueduct där den nog ligger på 25 procent.

Banan och publikplatserna var grandiosa som vanligt. Ett tjugotal spelare satt på stora läktaren och cirka tjugo till satt nära cafeterian med en strålande utsikt. Det var iskallt, bara några få plusgrader, men kanske ett femtiotal hästskötare, ägare, tränare som trotsade kylan och stod nere vid banan. Ledvolten var förstås fantastisk och det var inga problem att se sadlingen om vi säger så. Att inte Sverige klarar av att ha uppsadlingsboxar vid ledvolten är så synd, för bättre närhet till hästen och processen kring en start finns inte.

Första racet vi såg var en 5000 dollars claimer N3L dvs varje häst var till salu för 5000 dollar och ingen häst fick ha över tre segrar. En av kamraterna kommenterade noga hästarna i ledvolten, bedömde kors, hasar och rumpor som den bäste Fröken Sverige expert. Vi enades om att 8 To The Hilt såg bäst ut, men då den såg halt ut valdes även andra hästar ut. I nedstartsgaloppen, som inte är en riktig galopp eftersom hästarna går med en lead pony, såg jag att To The Hilt galopperade fint och i racet var det spets och slut hämta ut. 40 dollar hade förvandlats till 140 dollar. Det verkade lätt på Penn National! Förstapriset på 7000 dollar var det heller inget fel på så här i lägsta klassen.

Fjärde racet var en maiden och bjöd på två snygga grållar och det stod snabbt klart att det skulle handla om häst nr 1 Littlebitalily eller 2 Kew Palace som gick i stall med 2b Keltoi. Kew Palace såg strålande ut och var dessutom en Scat Daddy-avkomma . Här var det roligt, en väldigt utagerande kvinna ägde nr 6 Big Bad Red som skulle debutera. Hon hade med sig ett litet entourage och lät alla på banan veta att hennes Big Bad Red var det vackraste som fanns. Att hon var en stor Lookin At Lucky-avkomma som skulle behöva längre distans än kvällens 1200 meter var inget jag ville berätta för henne. Hon var så glad och uppspelt. Lägg till att hon börjat sätta vinterpäls och säkert kunde slimmas några kilo så förstår ni att jag tänkte ”chanslös”.  När boxarna öppnades var Big Bad Red långt efter, mitt lir Kew Palace kunde aldrig fånga in favoriten Littlebitalily, men besvikelsen dämpades när Big Bad Red kom dånande över upploppet och nådde fram till tredjeplatsen. Här har ni en garanterad nästagångare! Segraren fick 16250 dollar och hade hon varit uppfödd i Pennsylvania hade det blivit 40 procent till.

Till Penn National kommer jag åka på stordagarna, den saken är säker. Dessutom brukar de ha något Fegentri-race och det var inte mer än 2.5 timme hemifrån.