Det har varit hårda tider i Hong Kong – det kan inte ha undgått någon. I kapplöpningsvärlden ser det fortsatt relativt ljust ut tack vare stora intäkter från totalisatorn i det speltokiga landet. Visst har man haft problem på slutet,[...]Läsa hela inlägget
En söndagseftermiddag i början av mars kan man slappa i soffan framför Vinterstudion, med snögloppet vinande utanför fönstret. Eller så har man förflyttat sig till varmare breddgrader, närmare bestämt Bombay/Mumbai, och går på galopp.
Royal Western India Turf Club är det ståtliga namnet på klubben som arrangerar tävlingar på Mahalaxmi-banan helt centralt i denna megastad, och det har man gjort ända sedan år 1883. Britterna hade förstås ett finger med i leken, och liksom cricketen har även galoppen lyckats behålla sin popularitet, om än inte på samma maniska nivå.
Det här är en av de banor som anlades så tidigt att den nu ligger på extremt värdefull mark, ett stenkast från Indiska Oceanen och omringad av höghusbebyggelse. Tyvärr verkar det som att den bara leasas av jockeyklubben, som för övrigt sägs ha 5 000 pers anställda.
Av de tre banor jag besökt i Indien är nog Calcuttas den finaste, men denna anses mest högklassig. Exempelvis rids indiska Derbyt här i februari, och då dyker Bollywoods glitterati upp för att mingla och bli fotade.
En vanlig tävlingsdag som denna söndag är glamourfaktorn låg, i alla fall på den halva där ”vanligt folk” håller till. Eller ”vanliga indiska män” ska jag nog skriva, antalet kvinnor och västerlänningar kan räknas på ena handens fingrar. Publiken räknas dock i tusental och är spelsugen, entusiastisk och högljudd när loppen ska avgöras. Som blekhyad får man många nyfikna blickar och äldre mustaschprydda gentlemen vågar sig fram för att konversera och träna sin engelska.
Själva gräsbanan är finfin, 2 000 meter i omkrets, och prispengarna helt ok med tanke på var vi befinner oss. Dagens storlopp, ett lokalt ”grade 2” över 2 400 för äldre, bjuder ca 115 000 kr till vinnaren. I en vanlig handikap är förstapriset ca 18 000 kr. Säsongen löper över vinterhalvåret, sedan kommer monsunregnen och det blir för blött och fuktigt. Då flyttas verksamheten till Pune, 17 mil in i landet. Både totalisator och fasta odds erbjuds och det verkar vara vinnar- och platsspel som är mest poppis.
Hästarna ser, för mina ögon, väldigt välmående och fina ut. Uppfödningen är omfattande, man importerar andra och tredje klassens hingstar och ston från Europa, USA och Australien, mer sällan ung- eller starthästar. En hingst med många startande avkommor denna dag var Varenar (e. Rock of Gibraltar), som för Aga Khan vann Prix de la Foret (Gr1) innan export hit.
Indien är ett billigt land och så även entrén till banan, bara 7 kr. Men för den som vill ta in sin mobiltelefon kostar entrén 42 kr – och vill man dessutom ha möjlighet att prata i mobilen i närheten av spelluckorna är det svindyrt, motsvarande 900 spänn! Förmodligen något slags sätt att stävja spelstötar och riggade lopp?
Inne på banan kostar läsk och kaffe 2-3 kr och man kan få nylagad indisk lunch för mindre än 40 kr.
Indiens galoppsport håller generellt rätt hygglig klass och då och då får man fram en stjärna som kan testa sina vingar i Dubai, standarden är sannolikt rätt jämförbar med Skandinaviens. Någon stjärna såg jag knappast denna söndagseftermiddag, men det räckte fint med 30-gradig värme, en kopp chai i handen och se hyfsad galopp framför Bombays skyline.
Det kanske inte är en nyhet för de flesta, men det lopp som det spelas mest pengar på i världen varje år är inte Melbourne Cup eller Grand National, och definitivt inte Kentucky Derby, Arcen eller Breeders Cup Classic.
Nej, den listan toppas år efter år av Arima Kinen, ett japanskt Gr1-lopp som rids i slutet av december, på Nakayama-banan i utkanten av Tokyo. Det här är ”fansens lopp” eftersom 10 av de 16 platserna tillsätts genom omröstning. Vilket ändå brukar innebära att de bästa hästarna får plats, de är ju också mest populära. Kvarvarande sex platser fördelas efter startprissumma. För att bli riktigt folkkär som galopphäst i Japan ska man vinna detta lopp och segerlistan de senaste åren är fylld av legendariska namn, som Deep Impact, Orfevre, Gentildonna.
Loppet går över 2 500 meter gräs och förstapriset är cirka 25 miljoner kronor. Publiksiffran brukar landa på en bra bit över100 000 pers och det är lite som inför Elitloppet, många köar i timmar (och till och med dagar) för att komma in först och få bra platser. Spelet är som sagt enormt – omsättningen i detta enda lopp har senaste åren legat på över 3 miljarder svenska kronor! Melbourne Cup och Grand National lockar förstås också in en hel del deg, men ligger superlångt efter med sina cirka 1,2 miljarder kronor i omsättning.
Faktiskt går Arima Kinen av stapeln nu på söndag, den 23:e december, och som av en händelse (hm, det kanske inte var en ren slump med tanke på mitt Twitterflöde) snubblade jag in i spårlottningen som hölls live i Tokyo på torsdagmorgonen svensk tid. Trots att jag bara kan enstaka ord japanska var det lite kul att kolla in delar av tillställningen som höll på i ett par timmar i en stor fullsatt lokal, med finklädda människor och mängder med folk på scen.
Alla de influgna och lokala toppjockeysarna satt snällt i kostym och bugade när deras namn lästes upp, och vissa hade repeterat in några fraser på japanska. Varje deltagande häst, och dess krets omkring, gavs mycket uppmärksamhet med rörliga bilder och intervjuer på scenen. Faktiskt bröts sändningen då och då för reklaminslag så då är det nog ganska många som tittar. Varför heter loppet förresten Arima Kinen? Jo, Arima var jockeyklubbsordföranden som instiftade loppet 1956, och Kinen betyder så vitt jag förstår minneslopp.
Favorit kommer Christophe Lemaire och Rey De Oro (e. King Kamehameha) att bli. Fyraåringen vann den tidiga höstens stora uppgörelse, Tenno Sho (Gr1), men stod över Japan Cup (Gr1) eftersom Lemaire redan var bokad för stoet Almond Eye (e. Lord Kanaloa) som ju också vann det loppet men inte är med på söndag. Dock blev det lite sura miner hos Christophe när han drog ett halvtaskigt utvändigt startspår.
För den som vill läsa på mer om Arima Kinen rekommenderas verkligen att kika in på Japan Racing, förbundets officiella sida, där finns massor av info och uppsnack även på engelska. Där kommer man också lägga ut loppet kort efter att det avgjorts, och senare även med engelsk referent.
Att döma av videoklipp från tidigare Arima Kinen verkar det vara toppstämning på Nakayama den här dagen och detta är ett lopp man verkligen skulle vilja uppleva på plats någon gång.
En storslagen tävlingsdag på en av världens bästa banor är till ända, och ännu en gång kan man konstatera att hemmalaget från Hong Kong är otroligt svåra att rå på. Vilket man verkligen borde lärt sig vid det här laget.
Efter samtliga de fyra internationella loppen idag på Sha Tin spelades Kinas nationalsång, vilket aldrig skett förut. Förstås extremt kul för de inblandade kring segerhästarna, men gissningen är ändå att den arrangerande jockeyklubben mycket hellre sett en bättre spridning geografiskt. Hong Kong ligger sist på storloppssäsongen och det är redan svårt att locka hit de riktigt bra hästarna, trots finfina prispengar och femstjärnigt omhändertagande. Resultat som idag gör det inte lättare, och det var inte precis några noviser som skickat hit representanter: O’Brien, Stoute, Fabre, Godolphin…
Mest imponerade Beauty Generation (e. Road to Rock), som förutspått utan motstånd i Milen. Zac Purton red på säkerhet framme i tätgruppen, och sista biten handlade det om ren defilering. Lite skandinavisk koppling fick vi genom William Buick och japanska Vivlos som vann klungspurten. Hoppas att de tar Beauty Generation till Dubai eller Royal Ascot framöver; den här sexåringen duger var som helst i världen.
Purton vann också långdistansloppet Vasen på Exultant (e. Teofilo) och här var det mer en taktikseger. De europeiska stjärnorna satt lugna i kön alldeles för länge och favoriten Waldgeist kom heller inte loss när han behövde. Den som såg ut att speeda mot segern var japanska Lys Gracieux, men hon kontrades snyggt ut av Exultant.
Resterande två storlopp gick till samme tränare, relativt färske Frankie Lor. Inför årets säsong fick han ta över Sprintens fjolårsvinnare Mr Stunning (e. Exceed and Excel) och det gick lika bra i år, efter en inspirerad ritt av Karis Teetan. Varmt grattis till er som följde mitt speltips således, den här var stenklar! Storfavoriten Hot King Prawn blev ett lätt byte trots att han rätt behändigt nådde ledningen.
I det högst doterade loppet, Cupen med motsvarade 32 milj kr i prissumma, lyckades Glorious Forever (e. Archipenko) hålla ut sin brorsa Time Warp och försvara ledningen, och den höll han och Silvestre de Sousa lätt in i mål. Även här var gästerna blyga, när Christophe Lemaire fick fart på Deirdre gick det fort men räckte bara till silvret. Svenskuppfött? Japp, båda de här helbröderna (Time Warp slutade trea) är faktiskt uppfödda av Kirsten Rausing på Lanwades Stud.
Hur det går i loppen må vara en sak, denna tävlingsdag är oavsett utfall en av de bättre man kan uppleva, även om en elak kallfront dragit in över södra Kina senaste dagarna. Publiksiffran uppskattades officiellt till ca 96 000 och tydligen har jockeyklubben 13 000 pers på lönelistan en sådan här dag. Arrangemanget för hela HKIR-veckan är så genomtänkt, påkostat och imponerande att man baxnar, men det är klart att det går lättare att spendera när spelintäkterna är så ofantliga.
Denna del av Ledvolten säger klart slut från Australien och Hong Kong för denna gång och beger sig nu i riktning Bro Park!
HKIR står för Hong Kong International Races, det klart mest intressanta som händer i slätloppsväg denna tid på året och en höjdare att uppleva på plats. Scenen är Sha Tin, halvvägs från Hongkongs citykärna till riktiga Kinas gräns, och i morgon söndag kommer publiksiffran överstiga 100 000 när delar av världseliten gör upp i fyra lopp.
Hästar och folk kommer från Europa, Japan och Australien, men hemmalaget har alltid en fördel och brukar vinna minst två av loppen.
Som allt annat här är uppladdningen noga planerad och regisserad. Varje tidig morgon är det officiell träning, tv-sänd och refererad. Kl 10 hålls intervjuer med nyckelfigurer, och i torsdags morse genomfördes en spårlottning i den magnifika ledvolten.
Nu på lördagsmorgonen arrangerades något ”Breakfast with the stars”-liknande för vanliga familjer och igår kväll var det ståtlig galamiddag för ca 800 gäster, där Frankie Dettori fick pris som 2018 års bäste jockey i världen, baserat på ett poängsystem i de 100 främsta Gr1-loppen.
Vart och ett av de fyra HKIR-loppen har en prissumma på motsvarande 23-32 miljoner kronor. Startlistor och all möjlig annan info kan hittas på tex Racing Post eller Hong Kong Jockey Clubs hemsida där man även kan se loppen.
Här är mina funderingar:
Vasen, 2400 m
För ovanlighets skull årets bästa lopp, trots att hemmahästarna sällan är goda stayers. Gästerna är många och superstarka. Tipset till Andre Fabres Arc-fyra Waldgeist, men varning för Frankel-sonen Mirage Dancer (Juddmonte-Stoute-Moore!) samt japanska toppstoet Lys Gracieux som Moreira tror hårt på. Och då är inte ens årets irländske Derbyvinnare Latrobe nämnd, inte heller kapable knäppgöken Pakistan Star som ånyo får William Buick i sadeln och drog perfekt spår. Det här blir en riktig pärla och flera högkapabla hästar kommer stå i fina odds. Bilden nedan är från i morse, fuxige Waldgeist (till höger) får sin finslipning.
Sprinten, 1200 m
En grålle som heter Hot King Prawn måste man bara gilla…han har nio segrar på tio livsstarter och lär bli storfavorit men är frontrunner och drog dåligt utvändigt spår. Jag spelar emot, på fjolårsvinnaren Mr Stunning som inte kommer låta ”Räkan” vara ifred och står bättre till viktmässigt än vid deras senaste mötet. Utnämnes till dagens bästa lir, kan man få be om fyra gånger?
Milen, 1600 m
Söndagens klart största favorit är Beauty Generation som vann detta ifjol och verkar snäppet bättre i år. Nog väldigt svårslagen trots trist spår, men det fick också de japaner som verkar vara värst emot. I milen har heller inte spåren spelat så stor roll genom åren.
Cupen, 2000 m
Tyvärr ett mellanår för Hong Kong Cup, av okänd anledning, och bara nio kommer till start. Japanske Sungrazer höjde sig direkt fyra pund när han fick Moreira i sadeln och borde kunna vinna, om inte Time Warp får fuska bort loppet i front. Landsmaninnan Deirdre också högaktuell.
Ledvolten har förflyttat sig till Hong Kong där vi är mitt i veckan som leder fram till ”World Turf Championships”, de fyra internationella Gr1-lopp som rids på Sha Tin på söndag. Mer om dem senare!
Ikväll var det dags för den traditionsenliga uppladdningen – jockeyturneringen där tolv av världens bästa riders gör upp i fyra lopp.
Alla loppen är handikaper på lottade ritter, så att förutsättningarna ska vara någorlunda jämna. Och det var inga dåliga namn som tagit sig hit, eller vad sägs exempelvis om Ryan Moore, Christophe Lemaire, Javier Castellano, Yutaka Take och Winx ryttare Hugh Bowman? Fyra hemmajockeys deltog också, ledda av Zac Purton som är klar etta här nu när Joao Moreira drog på sitt snöpliga Japanäventyr (fick ingen licens eftersom han inte klarade språktestet).
Vad som gör onsdagkvällen så speciell är inramningen. Citybanan Happy Valley ligger som i en strålkastarupplyst gryta i skyskrapelandskapet, och stämningen är fantastisk. Det är alltid fullsatt, drygt 25 000 besökare, varav många turister och after work-gäng i öltält och restauranger. Det bjuds livemusik och både invigning och prisutdelning är pampiga, minutiöst regisserade historier. Och spelomsättningen är som bekant närmast grotesk i Hong Kong, långt över en miljard kronor per tävlingsdag.
Gräsbanan på Happy Valley är tight och svårriden och det gäller både att ha tur i spårlottningen och vara på hugget direkt när boxarna öppnas. Publiken kommer lätt nära både banan och ledvolten.
Jockeyturneringen har arrangerats i ungefär samma form sedan 1998, det är fina prispengar (ca 650 000 kr till segraren) och jockeyklubben ordnar förstås spel på vem som vinner. Har man lirat blir det kanske lite mer intressant att hänga med i poängställningen – jag har aldrig lyckats uppbåda något större intresse för vare sig kusk- eller jockeyturneringar… Mediaintresset är dock enormt, det kryllar av fotografer och reportrar som vill få den bästa bilden eller citatet.
Hur det gick? Faktiskt bestod prispallen av tre andra jockeys än de som nämnts. Överlägsen vinnare med två segrar blev Silvestre de Sousa, Storbritanniens champion som är på väg hit igen för en kortare period och alltså gjorde fin reklam för sig. Unge irländaren Colin Keane tvåa, lokale jockeyn Vincent Ho trea.
Det var ett småstolt ögonblick när jag en fredagkväll för ett par veckor sedan klev genom grindarna på Veliefendi Hipodromu i Istanbul. Visst har det tagit sin tid, men så tog man sig då äntligen över den magiska gränsen, 100 besökta trav- eller galoppbanor. När jag orkar tänkte jag – mest för mig själv – få till en översiktlig rekapitulering från 1 till 100, från Valla till Veliefendi. En resa som förstås då också spänner över alla de drygt tre decennierna som man tyckt att det här med trav och galopp varit en väldigt kul hobby, och i perioder en födkrok.
Men för nu: en rapport från Turkiets förnämsta galoppbana med anor från över 100 år tillbaka och hemvist för landets två största lopp för äldre hästar, Topkapi Trophy och Bosphorus Cup (båda Gr2). De rids i början av september och tack vare skyhöga prissummor lockar de alltid fina startfält med gäster från storstallen i Newmarket.
Turkiet är som bekant en galoppnation väl över Sveriges nivå, absolut kvantitets- men även kvalitetsmässigt. Mina källor (IFHA och Wikipedia) uppger kring 6000 galopphästar i träning, och en inhemsk avel där över 3000 föl föds årligen, jämnt fördelat mellan engelska och arabiska fullblod. Bland avelshingstar finns flera högmeriterade importer som Victory Gallop, Lion Heart, Bushranger och Paddy O’Prado. Man tävlar på nio banor och avrider över 5000 lopp per år.
Inträdet till Veliefendi kostade bara några futtiga lira, och det fanns gott om god och billig mat och dryck för de besökande männen (antalet turkiskor kunde räknas på ena handens fingrar). Själva banan är det verkligen inget fel på, en svepande, bred och fin gräsbana med över två kilometers omkrets, och så har de en dirt track och ett par träningsbanor innanför. Läktarbyggnaderna är också rätt imponerande, rejäla och belägna innanför 15-miljonersstadens gränser. Jag gillade den lummiga ledvolten, och trots ganska klent besöksantal blev det livat när det vankades slutstrid, mycket skrikande och tjoande.
Men sedan tog det nog slut på positiva saker att säga om Veliefendi. Värst var drivningen; det manades och reds i närmast full fart från start till mål, pisken kom fram tidigt och det sparades inte på slagen. Upploppen var fula när trötta hästar vinglade än hit, än dit. Mer regel än undantag var att hästarna tävlade med blinkers, tungband, och huva, ofta alla tre ihop. I ledvolten behövdes ofta två träckare till en rätt så stressad häst och det tog evigheter att lasta i startbox (jo, längre tid än på Bro Park faktiskt).
Vidare verkar det som att man har världens högsta spelavdrag, uppskattningsvis 45 % på alla spel om min huvudräkning är korrekt. Inte för att jag var särskilt spelintresserad ens från början, men det säger sig själv att de odds som erbjuds då blir genomruttna och kräver en ohygglig skicklighet för att gå plus över tid.
Säga vad man vill om dagens oroande politiska situation i Turkiet, Istanbul är en ljuvlig stad på så många sätt, och det skulle vara roligt att åka tillbaka och se Veliefendis prestigelopp någon septemberhelg. I så fall med öronproppar, ljudvolymen från fulla läktare när fältet kommer in för upplopp i Topkapi Trophy lär inte vara nådig.
Nu när säsongen är helt igång och topphäst efter topphäst visar upp sig känns det betydligt roligare att vara galoppintresserad, eller hur.
Otter har redan förtjänstfullt sammanfattat dagens händelser på Jägersro men undertecknad vill gärna lägga till några rader angående vad som väl ändå var dagens allra bästa insats nämligen Trickbags överlägsna seger i V4-avslutningen. Trots årsdebut som fyraåring och 63 pannor på ryggen städade han av ett vasst guldgäng helt utan prut, på snabb tid. Utan att ens vara särskilt hårt jobbad, enligt nya tränaren Danekilde i segerintervjun.
Den här glänsaren blir minst sagt svårslagen i alla sprinterlopp som rids i Skåne i år. Kanske också på gräset, Trickbag gjorde det jättebra som tapper tvåa bakom Seaside Song på Bro i september, innan han på allvar slog igenom under hösten.
Stilstudie av Chaves på Trickbag. Foto: STEFAN OLSSON/SVENSK GALOPP
Fjolårets treåringar har verkligen klarat steget upp till eliten och det är välbehövligt. Black type-loppen har varit lite fattiga de senaste åren så 90-hästar som Stricker, Spitzbergen, Victor Kalejs, Trouble of Course och nämnde Trickbag är mycket välkomna tillskott. Dessutom väntar vi på årsdebut av en sådan som Gold Tyranny (anmäld till Pramms men struken till andra insats), och vår egen stolthet Stureplan kanske kan ta klivet upp vad det lider.
Långt från Jägersro reds dock dagens mest intressanta lopp, i Hongkong som hade sin stora vårtävlingsdag, Champions Day med tre Gr1. Småtunna fält med få gästhästar dämpade väl attraktionen lite, men för mig blev ett av loppen en höjdare eftersom Pakistan Star tog sin första riktigt stora seger, i Queen Elizabeth Cup över 2000 meter med drygt 12 miljoner kronor i förstapris.
Pakistan Star är ju idolhästen som redan i sin debut visade hysteriska fartresurser då han trots tappad start bara bombade runt till seger i rykande avslutning, och därefter har han varit en snackhäst inte bara i Hongkong. Lika mycket för sin kapacitet som för sin opålitlighet och egna vilja, i ett storlopp vägrade han helt sonika att springa vidare och fick utgå.
William Buick jublar på Pakistan Star. Foto: HKJC
Därefter krävdes lång psykisk rehabilitering, men nu verkar alla bitarna äntligen ha fallit på plats hos den faktiskt tyskfödde femåringen e. Shamardal. Som jockey idag hade han norsk-engelske William Buick, en sista-minuten-lösning eftersom Joao Moreira tackat nej och Kerrin McEvoy blivit sjuk. För ovanlighetens skull låg Pakistan Star med högt upp i fältet, och när luckan kom på upploppet syntes det snart att detta var dagen när hästen skulle få visa alla fans hur otroligt bra han är, när han själv bestämmer sig för att bruka resurserna fullt ut och på rätt sätt. Hoppas han fortsätter i den stilen.
Se loppet här (klicka på Multi Angle Race Replay).
Lättade över att ha undkommit Balivulkanens vrede befann vi oss förra lördagen i Bangkok, och som grädde på moset visade det sig att det just denna lördagseftermiddag anordnades galopptävlingar på Pathumwan-banan. Ett perfekt tillfälle för ett trav-/galoppbanebesök således, och faktiskt min 99:e bana att beta av – det stolta jubileet är svindlande nära.
Mitt i centrum, på småsvettigt gångavstånd både från de myllrande shoppinggalleriorna vid Siam Square och lugnet i Lumphiniparken, ligger Royal Bangkok Sports Clubs stora anläggning, som också inrymmer en liten golfbana med driving range, samt en hästpoloarena. Det här är en av dessa coola asiatiska citybanor omgiven av skyskrapor, där marken sannolikt är så ohyggligt värdefull att den näppeligen kan undvika att säljas framöver, så som skedde i Singapore men som förhoppningsvis aldrig drabbar fantastiska Happy Valley i Hongkong.
På Pathumwan har det arrangerats galopp i över 100 år, och att döma av skicket på publikutrymmena var det nästan lika länge sedan senaste renoveringen. Om det fanns en galoppbana för fängelsekunder skulle den nog se ut något så här, för det var höga smutsiga järngaller och grindar uppsatta överallt – in mot den trånga ledvolten, ut mot banan, vid spelluckorna. Men läktarna var stora och ganska välfyllda – kanske var vi 5-6000 på plats – och stämningen rejält hög. När hästarna svängde in för upplopp steg ljudnivån till ett mindre inferno värdigt en Elitloppsfinal. Kall billig Singha hade kanske också något med saken att göra.
Entrén gick på motsvarande 25 kronor och det engelskspråkiga programmet lika mycket. Informationen som bjöds var faktiskt klart bra, åtminstone tillräcklig för att man skulle kunna tänka sig några bahts investering på toton. Fast ett par små detaljer saknades: Vilka jockeys som skulle rida meddelades först när föregående lopp gått i mål, då hissade man upp en tavla på innerplan med namnskyltar på lodrät rad. Och några prispengar stod inte angivna, de beräknades tydligen efter loppet beroende på hur hög spelomsättningen hade varit.
Samtliga tio lopp reds över 1200 meter gräsbana med maximala fält, 14 startande. Det var full spätta från början till slut, med gott om flaxande i vida spår runt den enda svängen. En dagstemperatur på dryga 30 grader i skuggan kan tyckas lite onödigt påfrestande för hästarna, som direkt efter målgång fick vattenspannar över sig. Inga kollapser noterades som tur var, och djuren såg ut att bli väl omhändertagna.
Två avelshingstar verkade stå i popularitetsmässig särklass. Captain Thunder (e. Storm Cat) och Coal Play (e. Mineshaft), båda USA-födda förstås, hade klart flest avkommor representerade.
Kvaliteten är svår att bedöma, men så vitt jag vet har ingen thailändsk häst någonsin lyckats göra sig ett namn på den internationella scenen? Rätta mig gärna. Icke desto mindre var det en kul avstickare under Bangkokvistelsen, som definitivt kan rekommenderas till alla galoppintresserade. Man verkar tävla varannan helg, men omväxlande lördag och söndag, och ibland på Bangkoks andra bana Nang Lerng som ligger lite längre ut. Den sparsamt uppdaterade hemsidan kan eventuellt ge ytterligare vägledning.
