TOKYO. I Alpinistas frånvaro hade de fyrbenta européerna ingen chans i söndagens Japan Cup (Gr1). De tvåbenta däremot gjorde upp om segern, och längsta strået drog Ryan Moore på femårige Vela Azul, som i sin första Gr1-start tog hem förstapriset på just över 30 miljoner kronor.

Årets Japan Cup blev en ganska långsamt riden historia, vilket fick till följd att många hästar hade krafter kvar till upploppet och letade luckor för att få använda dem. En med sparat var Vela Azul (e. Eishin Flash) som dock fick ridas slalom sista 200 meterna för att få fritt. Men till slut gick det, och kort före mål hade irländske Moore grejat sin andra seger i Japan Cup (den första tog han för nio år sedan med Gentildonna).

”Jag tyckte det var väldigt imponerande av Vela Azul att kunna göra det han gjorde idag. En stark, talangfull häst som blir bättre med åren. Den här ritten fick jag väldigt sent inpå loppet så jag kan bara vara tacksam över hur det utvecklade sig. Hästen accelererade fantastiskt och hittade själv luckorna”, berättade Ryan Moore på presskonferensen.

Svarte Vela Azul inledde ovanligt nog sin karriär med 16 raka starter på dirt track innan tränare Kunihiko Watanabe fick snilleblixten att prova honom på gräset. Inför Japan Cup var han en av de lägst ratade deltagarna, men han imponerade vid senaste segern i ett Gr2-lopp i Kyoto och såg glänsande fin ut i ledvolten. På liret tillhörde han de tre mest spelade.

”Den här hästen hade problem som ung, bland annat med en fraktur, och vi tänkte att han skulle orka med sin stora kropp bättre på gräset. Han har fortfarande potential att utvecklas och för mig som tränare är det som en dröm att min första Gr1-seger kom just i Japan Cup”, berättade Watanabe, som själv varit jockey men utan att vinna på högsta nivå.

Det fanns många ”hard luck stories” bakom vinnaren, med en mängd hästar som fick fritt för sent eller inte alls. Favoriten Shahryar (e. Deep Impact) tillhörde inte dem, men var sent slagen under italienske Cristian Demuro. Däremot hade trean Weltreisende (e. Dream Journey, australiern Damian Lane red) och fyran Daring Tact (e. Epiphaneia) mycket trafikproblem över upploppet, särskilt den sistnämnda gjorde ett kanonlopp under Tom Marquand.

De fyra europeiska hästarna fick inget alls med sig hem. Bäst gick det för franska stoet Grand Glory (e. Olympic Glory) som slutade sexa. Hon blir nu avelssto i Japan. Maximal otur hade Onesto (e. Frankel) som aldrig kom loss, medan tyske segermaskinen Tunnes (e. Giuliani) pullade bort sina krafter. Loppet går för övrigt att se på japanracing.jp

Över huvud taget är det en otrolig upplevelse att som galoppintresserad besöka Fuchu-banan, egentligen vilken tävlingsdag som helst men förstås särskilt när det är Japan Cup. Det är en enorm, magnifikt välhållen anläggning, som kan svälja så många som 196 517 åskådare – så lyder i alla fall publikrekordet, satt vid japanska Derbyt 1991. Arenan ligger ganska lätt åtkomlig, en halvtimmes pendeltågsresa från Tokyos centrala Shinjuku-station.

Läktarbyggnaden är i tio våningar och sträcker sig över ett par hundra meter. Bakom den en ledvolt som inte står någon efter i världen, i flera plan och med gigantiska skärmar som visar lopp, repriser och odds. När det är dags för uppsittning bugar sig samtliga jockeys innan de joggar, inte går, mot sina hästar. Runt ledvolten var det inför Japan Cup packat i flera led på flera nivåer, tyst och förväntansfullt, men med ett konstant ljud av klickandet från kameror.

Fortfarande gäller en del covidrestriktioner i Japan – nästan alla japaner bär dessutom munskydd utomhus, trots att det inte tillråds längre – och till årets Japan Cup hade man satt publiktaket till 70 000. Biljetterna sålde snabbt slut online, så den som åkte hit utan förköpt biljett fick vända vid grindarna. Dessutom hade man bett alla åskådare att inte prata så mycket, för att minska smittrisken. Och eftersom japaner är vana vid att göra vad de blir tillsagda var stämningen extremt lugn, trots mängden publik, med enstaka applåder här och där för att visa uppskattning. Ju längre dagen fortskred, desto mer liv i luckan blev det ändå, särskilt vid täta slutstrider. Många besökare hade tagit med sig filt och picknickade helt intill banan, annars kryllar det av enkla och finare restauranger. Som extra bonus har man fin vy bort mot Mount Fuji i fjärran.

Lugna är även hästarna, som snällt går in i boxarna. Det är ovanligt att det tar längre tid än en minut att lasta ett lopp med fullt fält, 18 hästar, vilket det ofta är. Gräsbanan ligger ytterst, man rider i vänstervarv och omkretsen är kring 2 000 meter. Invändigt om den en bred dirt track, och längst in en hinderbana. Efter varje gräslopp kommer en mindre armé, minst 80 personer, ut och stöpplar till underlaget.

Märkligt nog har man inte gjort något särskilt sportsligt av Japan Cup-dagen, som hade första start redan kl 9.30 och öppnade med sex tvååringslopp. Utöver huvuduppgörelsen är inget av loppen Gr eller L, men de har förstås höga prispengar ändå, ett vanligt maidenlopp bjuder cirka 500 000 kronor till vinnaren.

På banområdet, ungefär i höjd med upploppets början, ligger för övrigt Japans galoppmuseum, en påkostad historia i två plan med Hall of Fame, simulator, och massor av bilder och memorabilia. Samt två söta minihästar som fotograferas flitigt.

Nytt för årets Japan Cup var att man i oktober invigt ett karantäncenter för utländska hästar, på innerplan. Tidigare var utländska gäster tvungna att husera ute på landsbygden i en vecka efter ankomst, vilket var omständligt och negativt för hästarna, nu hoppas man att den här förenklingen ska leda till ökat intresse från omvärlden till de få storlopp som ändå är öppna för gäster.

När Japan Cup debuterade 1981 slutade det med amerikansk seger (stoet Mairzy Doates) och gäster från Nordamerika, Frankrike och Indien (!) tog hela priskakan. Japanerna blev oroliga att de aldrig skulle komma ikapp, men tack vare decennier av investeringar i bättre avelsmaterial, och skickliga hästmänniskor, är man nu väl i nivå med hela övriga världseliten. Särskilt i Dubai och Hong Kong gör man klokt i att aldrig nonchalera en japansk utmanare i ett Gr1-lopp. Senaste utländska vinnare av Japan Cup var Luca Cumani-tränade Alkaased som Frankie Dettori red till vinst 2005, 17 år sedan, och det ville sig alltså inte i år heller.

Gemensamt för allt detta är förstås att det krävs stora resurser, och det har JRA, som både ordnar tävlingarna och har monopol på liret. Det går inte att spela på så mycket i sportväg i Japan och galoppintresset är fortsatt stort, även om det nog var ännu lite högre på 90-talet. Spelomsättningar som räknas i miljarder kronor vid stora tävlingsdagar är inget okänt, och då blir det förstås lite slantar över att satsa på anläggningar, marknadsföring och det mesta annat. Totalt är ca 1 700 personer anställda på JRA, utöver de som bara jobbar på tävlingsdagar, och förutom sina tio banor driver man två mycket stora träningscentra, Ritto och Niho, där alla de hästar som snart ska starta på en JRA-bana måste tränas veckorna innan start.

Japansk galoppsport är högklassig och fascinerande, och som överallt i detta högt civiliserade samhälle blir man artigt och omtänksamt bemött. (Och det finns både skyltar och programblad på engelska, om någon undrar.) Högt på min önskelista står nu besök på något av nämnda träningscentra, Ritto eller Niho, och en dröm vore att komma upp till nordön Hokkaido där 90 procent av all uppfödning sker och de bästa hingstarna och stuterierna finns. Fölauktionen i juli ska till exempel vara något extra.

Men för nu avslutas Ledvoltens rapportering från den uppåtgående solens land, vi ses en snöig vintersöndag på Bro Park!